Elvis

Emma Thimgren 09:00 28 Jun 2022

Planerna för en ny Elvis-film offentliggjordes redan 2014 och äntligen är den nu här. Bara en gång innan har man vågat ta i musikikonen. 1979 släpptes en spelfilm som i dag är rätt bortglömd. Så har det varit värt väntan? Både ja och nej.

I filmen får vi följa med på hela resan från att Elvis blir upptäckt till hans död. Recensioner har hittills varit eniga om en enda sak, och det är att Austin Butler gör sitt livs prestation. När filmen hade premiär på Cannes-festivalen fick den stående ovationer i tolv minuter, det längsta en film någonsin fått. Elvis ex-fru Priscilla Presley kallade Butlers insats “trollbindande”.

Jag kan inte annat än hålla med. Första gången han kliver in i rutan är utan att överdriva gåshudsframkallande. Även om deras likhet inte är så slående som man kanske hade önskat utseendemässigt, försvinner alla tvivel så fort han börjar tala med en klockren Mississippi-dialekt. Han har verkligen lyckats fånga Elvis väsen och sjunger själv den tidiga musiken i filmen.

Tyvärr är filmens dramaturgi inte lika drabbande. För regin står den ikoniska Baz Luhrmann, med sin förkärlek för ömkliga charmörer. Han står bakom bland annat Romeo + Julia, Moulin Rouge! och The Great Gatsby-tolkningen från 2013. Hans estetik brukar vara en vattendelare och även om den har sina stunder känner jag gång på gång att det är synd att valet fallit på honom.

Hans hysteriska tempo och klipp, grafiska collage och kitschiga estetik väger för ofta över i tramsiga hyperboler. Istället för att komma Elvis under huden blir distansen påtaglig med hans ständiga hoppande mellan extremer. Något som ytterligare skapar distans är det faktum att filmen berättas från perspektivet av Elvis lömska manager Colonel Tom Parker. Han spelas av Tom Hanks, iförd lösproteser till oigenkännlighet, och blir en karikatyr av en skurk snarare än en person.

Tacksamt nog väjer filmen inte undan för det mindre smickrande, som Presleys otroheter och drogberoende. Men det är samtidigt en något förskönad bild av Elvis som Luhrmann vill visa. Att den tio år yngre Priscilla var 14 när de inledde sin relation nämns till exempel inte, eller hur illa han behandlade henne. Inte heller approprieringen och stölden av svarta musiker diskuteras. Elvis framstår som en oskyldig, maktlös och lättmanipulerad spelpjäs.

Filmen lyckas dock verkligen fånga essensen av 50- 60 och 70-talen oerhört bra in i minsta detalj, kostym, miljö, till och med foto har fått dåtidens lins. Dessutom gör Luhrmann ett försök att plocka in samtidens politiska frågor och segregationen. Elvis rötter i den svarta musiken speglas delvis och svarta ikoner som Rosetta Tharpe och BB King gör gästspel. Men musiken får orimligt lite plats i en film om en av världshistoriens bäst säljande artister.

Som med Luhrmanns andra filmer är soundtracket stjärnspäckat med nutida artister. De har på olika sätt utgått från Elvis material, men att plötsligt höra Doja Cats stämma ringa ut över ett nostalgiskt 50-tal skaver enormt. Artisterna har dessutom fått göra covers på Elvis låtar. När Butler gör låtarna så bra själv är det rätt obegripligt att han inte får ta mer plats.

Allt som allt är filmen en någorlunda representativ blick bakom kulisserna av Elvis liv. Den sätter honom i en större kontext och ger både upprättelse och förklaringar till varför det slutade som det gjorde. Även ett inbitet Elvis-fan har alltså saker att hämta här. Trots att den landar på drygt tre timmar känns filmen inte långdragen alls. Med bättre prioriteringar kring innehållet hade det varit en fullpott.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Belle

”Belles” intressanta premiss sjabblas bort i en tråkig ”Skönheten och odjuret”-pastisch. Oscar Söderman uttråkas av anime-veteranen Mamoru Hosoda senaste film.