Den senaste veckan har Blondes huvudrollsinnehavare Ana de Armas pratat om ansvaret hon känner gentemot Marilyn Monroe i varenda intervju hon gett. Som att hon visste vad som komma skall. Men oron inför filmsläppet växte sig stor redan när det stod klart att den skulle få en åldersgräns på 17 år för sexuellt innehåll. Det i kombination med att filmen inte godkänts av Monroes dödsbo och det överraskande valet av Andrew Dominik som regissör bådade inte gott. Men när filmen hade premiär på filmfestivalen i Venedig fick den en rekordlång stående ovation som varade i 14 minuter. Kanske skulle Blonde ändå vinna över publiken?
Blonde är baserad på romanen med samma namn från 2000, skriven av Joyce Carol Oates. Notera ordet roman, inte biografi. Berättelsen är nämligen löst baserat på Monroes liv, där Oates tagit sig stora fiktionella friheter för att måla upp hur det kan ha varit. Eftersom det fortfarande existerar så många frågetecken kring ikonen är det ju kanske nödvändigt att fylla i vissa luckor. Men i denna berättelse förvandlar Oates skvaller och rykten till fakta, något Dominik drar ännu längre i sin tolkning av berättelsen.
Själva premissen i filmen är att visa på kontrasterna mellan privatpersonen Norma Jean och hennes skapade alter ego Marilyn. Som från början är ett marknadsföringstrick för att slå igenom, men som sedan blir mer verklig än henne själv i andras blickar och tar över hennes liv. Kontrasten är väldigt intressant. Vi får se dualiteten i hur Norma var ett oönskat barn som övergavs av sin familj, för att sedan bli världens mest åtråvärda kvinna. Den poängen gör filmen väldigt bra, men sedan går det utför.
Allt hängs upp på daddy issues och männen i hennes liv. En helt påhittad kärlekstriangel blir själva ramen för filmen. Hon genomgår flera aborter som det inte finns några bevis för att hon gjort och flera övergrepp skrivs in i berättelsen, som man inte heller vet om de ägt rum men som här får definiera henne. Jag förstår att vissa detaljer används för att synliggöra aspekter av Monroes liv, men det känns hycklande när det fiktiva blir filmens bärande element. Filmen påpekar problem som den sen själv reproducerar. Det strösslat med omotiverad nakenhet och poänglösa sexscener reducerar Norma till ett objekt. Filmen vill inte förstå henne, utan fortsätta exploatera henne och frossa i hennes trauman. Det är fortfarande genom den manliga blicken vi får se henne.
Normas faktiska gärningar och framgångar inom filmbranschen, som att hon skapade ett eget produktionsbolag och förhandlade till sig bättre villkor samt lön i en sexistiskt bransch, nämns inte. Eller hur hon var kvicktänkt, fyndig och intelligent, och använde masken Marilyn för att få det hon ville. Det kanske inte är konstigt, eftersom det uppenbarligen inte passar in i Dominiks bild av Norma som ett bräckligt och hjälplöst offer.
Särskilt obekvämt blir porträttet eftersom Ana de Armas lyckas frammana Monroe så kusligt bra. Kontrasterna i regi och de Armas trollbindande insats är monumentala. Delar av filmen har också spelats in i Monroes hus, hennes sista bostad där hon också avled 1962. Teamet säger själva att Norma hemsökte inspelningen och att saker oförklarligt kastades i huset. Det känns väl bara rimligt med tanke på filmens kvalité.
Det är svårt att säga hur respektfull filmen är, när det mest respektfulla kanske hade varit att inte göra en film. Norma Jean fortsätter vara lika mycket av ett mysterium och gåtan kring hennes död slätas över. Det är så sorgligt att det fortfarande är så här hon blir behandlad. Med släppet av Baz Luhrmanns Elvis-film så nära inpå är kontrasterna i hur vi porträtterar könen slående. Elvis får förbli en legend trots allt problematiskt beteende, men Monroe är fortfarande ett menlöst och sexualiserat våp.
