Undrar just vad Oprah Winfrey tycker om att hennes ex-gunstling/ex-fiende James Frey är helt öppen med att han slängt in ett lass nya fräscha vapentyper, inte för att de behövs i handlingen, utan för att de skulle göra sig bra som framtida spinoff-produkter på Toys R Us.
Hur som helst. Personligen har jag inga problem med att I Am Number Four, både som bästsäljande fjortis-sci-fi på papper och som – vi får väl se lite – bästsäljande fjortis-sci-fi på skärm, är det mest inställsamt målgruppsanpassade sedan Maud Olofssons dialekt i valtider. James Frey har velat skapa en ny Harry Potter, lika stor som fenomen, bara lite mindre skoluniforms-corny. Och vem fan vill inte det?
Tyvärr kan vem som helst se att resultatet – oavsett tillkomsthistoria – är rätt blekt. Det är framför allt från Twilight man lånat, åtminstone vad gäller övergripande temperament. Britten Alex Pettyfer (Strormbreaker) är John Smith, en extraterrestriellt bördig super power-tonåring med utvaldhetstrauma som rymmer från en, likaledes utomjordisk, invaderande ras och under tiden uttalar högtravande floskler om sin situation. Det är fyrkantigt och kärlekslöst. Alla demografiska studier har tydligt anvisat att en sådan här film bör produceras av Michael Bay, för det pålitligt storvulna, medan manusbearbetningen bör göras av folk med solida Joss Whedon-kopplingar (Marti Noxon), samt att man för allt i världen inte får glömma att plocka in någon feja från Glee (Dianna Agron), som John i den bästa av världar förstås bör bli kär i.
Allt detta har man fått. Ingen kan klaga. By the book-fjortis-sci-fi har sällan varit mer stringent formulerad.
