House of Gucci

Calle Wahlström 13:07 26 Nov 2021

Guccis historia är förvillande lik en seglivad såpopera. Rävspel, familjeintriger, svek och spådamer är bara några av de faktorer som spelade in när Maurizio Gucci sköts till döds utanför modehusets Milanokontor den 27 mars 1995. Om det, och om hur modehuset som grundades 1921 av Maurizios farfar Guccio faller ur familjens ägo, handlar filmen House of Gucci som baserar sig på Sara Gay Fordens bok med samma namn.

I Ridley Scotts regi är den resulterande filmen en uppvisning i skär excess. En välkostymerad lyxprodukt i någon mån jämförbar med de handväskor och loafers Gucci byggt sitt varumärke på när filmen tar vid i 1970-talets början. Det är knappast fråga om god smak. Men så är det också kanske poängen, för när den stjärnspäckade ensemblen helt ohämmat går lös på varandra på bruten Super Mario-engelska är det svårt att betrakta House of Gucci som något annat än camp.

I centrum står Maurizios exfru Patrizia Reggiani som två år efter mordet dömdes till 29 års fängelse för att ha anlitat gärningsmännen. Men om allt det får vi bara en förebådande påminnelse i filmens anslag innan vi introduceras för en ung Patrizia spelad av Lady Gaga. När hon gör entré på ett dammigt åkeri till en kör av busvisslande lastbilschaufförer införlivas varje italiensk stereotyp i en färgstark sekvens som bildmässigt drar mer åt musikal än true-crime. Men det är redan här uppenbart att Gaga har för avsikt att från och med nu ta kamera som publik i fullständig besittning. Om än vansinnigt vulgärt kvalar också hennes gapiga porträtt av en makthungrig lycksökerska in som ett av årets mest oemotståndliga.

Så snart Patrizia hört Adam Drivers fumliga Maurizio yttra sitt exklusiva efternamn på en discodränkt maskerad antar filmen formen av ett slags kitschigt libretto. Det är svårt att veta om alla inblandade fullständigt tappat konceptet eller bara tilldelats olika tonarter. Jeremy Irons tröttnar exempelvis snabbt på sin italienska brytning i rollen som Maurizios pappa Rodolfo, och framstår mer som en engelsk Lord än italiensk modeman när han uttrycker sin avsmak inför sonens stundande äktenskap. Som Rodolfos bror Aldo är Al Pacino alltför högljutt glad i att välkomna Patrizia till familjen. Och bakom ett tjockt lager smink gör Jared Leto ett gällt porträtt av familjen Guccis svarta får Paolo så dumt att det snuddar på briljans.

Var för sig, och ibland tillsammans, bjuder ensemblen på några absoluta guldkorn. Avsiktliga eller ej. Som helhet är det däremot en alltför dissonant upplevelse svår att ta på allvar. Trots en påkostad paketering, som ofta är kongenial med teman som girighet och ekonomiskt överflöd, införlivas aldrig House of Guccis satiriska potential. Istället sätter sig en bismak av kalkon. Det är en lika underhållande som hysterisk filmupplevelse, men långt ifrån överväldigande. 

 
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Belle

”Belles” intressanta premiss sjabblas bort i en tråkig ”Skönheten och odjuret”-pastisch. Oscar Söderman uttråkas av anime-veteranen Mamoru Hosoda senaste film.