De unga kvinnorna i regissören Mounia Meddours Houria dansar balett tills fötterna blöder. Hårt drillade är drömmen att slutligen nå den algeriska baletten. Ur lidande uppstår sannerligen vacker konst. En av dansarna är Houria (Lyna Khoudri). Hon varvar dansen med att jobba som städare på hotell och satsa pengar på djurslagsmål. Efter att ha vunnit en större summa pengar rånas hon brutalt, skadas svårt och tappar sitt tal. Houria får beskedet att hon troligen aldrig kommer kunna dansa igen.
Meddours långfilmsdebut Papicha (2019) gjordes som ett inlägg mot det våld och terrorism som drabbade Algeriet på 1990-talet. Civilbefolkningen utsattes då för svåra övergrepp. I Houria, som utspelar sig i nutid, är fortfarande Algeriets våldsamma historia ständigt närvarande. Den finns där under ytan och såren är knappast läkta. Meddour väver in kritik mot rättsmaskineriets stillastående kvarnar. Även Hourias familj har drabbats hårt.
Under sin rehabilitering träffar Houria kvinnor som på olika sätt drabbats av övergrepp och blivit stumma. Systerskapet i filmen är verkligen vackert. Tillsammans stöttar man varandra. I gruppen får kvinnorna ta plats och vara sig själva. Det finns överlag en oerhörd värme i filmen. Ett feministiskt jävlar anamma. Det förekommer knappt några män i Hourias vardag. Inte för att männen som syns och hörs i filmen enbart är onda, tvärtom, men Meddour lyfter fram, eller kanske mer vill hylla, algeriska kvinnor. Det är knappats helt igenom feelgood, men det finns en styrka hos alla individer som verkligen berör. Houria är ett stort finger åt förtryckarna, utan att vara dömande, som säger att ni inte kan äga oss på något sätt.
