Nedjma (Lyna Khoudri) och Wassila (Shirine Boutella) är unga i nittiotalets Alger, en stad som rivs itu av ett brinnande inbördeskrig. Våld hovrar konstant runt hörnet som en kontrollerande hand för att folk ska gå i raka led. I det sammanhanget är utrymmet att hitta vem man vill vara och borde vara försvinnande liten. Bland barrikader och beväpnade kontroller försöker Nedjma förvandla sin passion, att sy kläder, till ett yrke som modedesigner. Hon planerar att visa upp sin kollektion trots att landet närmar sig religiös fanatism med rasande fart.
Den repressiva vardagen är placerad i en bekant och standardiserad berättarstruktur där det som planteras förr eller senare kommer påverka handlingens utfall. Musiken är ledande, tempot är ständigt framåtskridande och scenerna inriktade på det direkt dramatiska. Trots det fångas filmen med fladdrig kamera där skådespelarna ofta är ur fokus.
Filmen som helhet innefattar två motstridiga impulser som direkt sabbar för varandra. Det leder till att berättarstrukturen känns förljugen och tillrättalagd. Vilket den inte hade behövt vara, den blir bara förljugen sida vid sida med det fauxrealistiska formspråket.
Det är synd, för Papicha är i stunder en gripande berättelse om att försöka verkliggöra sig själv under omöjliga omständigheter. Med handhållen kamera försöker regissören Mounia Meddour ta en genväg till realismens kärna, men går vilse på köpet.
