Är det ett tidstypiskt tecken att en ny Bondfilm knappt lyckas väcka ens en liten ynka hype till liv, medan vintersäsongens fantasyfilmer genererar spaltmil efter spaltmil i tidningarna, och rekordsummor i biokassorna? Är det terroristhot och amerikansk mobilisering som får gentlemanna-agenten i hennes majestäts tjänst att framstå som ointressant jämfört med den övertydliga sagomiljön på Harry Potters Hogwarts, och en värld där ondska och godhet snarare verkar genetiskt betingad än ha något med politik eller moral att göra?
Jämförelsen kan tyckas haltande, men i sig skiljer det inte så mycket på filmerna om Bond respektive Harry Potter. I bägge fallen är det frågan om evenemangs- och spektakelfilmer där effekter, inramning och varumärke säljer in en film som i bästa fall levererar tillräckligt mycket med maffig ögonfröjd för att locka tillbaka åskådarna även till nästa upplaga av hjältens äventyr.
I Harry Potters fall beror ju nu inte framgången på bystiga brudar eller mängden pyroteknik, utan främst på att upphovsmännen lyckats med att skapa ett unikt sagolikt universum och en nästan kitschigt traditionell fantasivärld - komplett med trollspön, höga hattar och halvt genomskinliga gengångare. En idyll som inte bara lockar barn utan också en och annan nostalgisk vuxen, hungrig på verklighetsflykt.
I det avseendet är också det mesta sig likt i Harry Potter-seriens andra film, men [I]Harry Potter och hemligheternas kammare[/I] har flera fördelar som gör det till en betydligt bättre film än sin föregångare. Man har ökat tempot genom att skippa de segaste förklarande passagerna och den stundtals självhögtidliga tonen. I stället går man direkt på äventyret med mer av både humor och självdistans -- förmedlad av till exempel Kenneth Branaghs uppblåsta Gilderoy Lockhart och husalven Dobby. Horrornivån har också trappats upp med mystiskt förstenade människor, ett gäng gigantiska spindlar och en eldsprutande drake. Däremot skulle jag vara tacksam om jag slapp se en enda match Quidditch till. Hur tjatigt ska det behöva bli?
Tyvärr matchas inte de publikfriande insatserna av samma intensitet när det gäller utvecklingen av historiens egentliga kärna, själva huvudpersonerna. Barnen - Harry, Ronald och Hermione ägnas sällan scener som gör deras karaktärer fylligare eller intressantare. Kanske för att man antar att alla som sett filmen redan läst böckerna. Eller så hyser regissören Chris Columbus en hemlig ovilja mot att arbeta med nosiga brittiska barn. Mest troligt är väl ändå att det handlar om den vanliga typen av effektelefantiasis som brukar drabba den här sortens projekt -- filmer där den förhärskande uppfattningen verkar vara att fler dimensioner än en hos karaktärerna riskerar att stjäla uppmärksamheten från special effects-avdelningens mästerverk.
Skådespelare:
Regi:
