Harry bit för bit

Woody Allens karaktär i Harry bit för bit, den framgångsrike författaren Harry Block, har skrivit en mycket avslöjande, självbiografisk bok som lämnar ut i stort sett hela bekantskapskretsen, däribland föräldrarna, de tre ex-fruarna och de sex avverkade psykoterapeuterna. Han är nu inte helt poppis.När vi möter Harry första gången knackar det på dörren och in stormar en av hans tidigare älskarinnor, tillika tredje fruns syster, med mord i sinnet. "Ditt jävla as, jag ska skära halsen av dig", skriker hon varpå Harry försiktigt undrar: "Du är upprörd, eller hur?" Detta första exempel på ordväxling mellan Allens figur och resten av den namnkunniga ensemblen sätter inte bara standarden för temat i stort, utan ger också med några enkla drag stommen till en karaktär som så totalt och emotionellt har isolerat sig från omvärlden att han inte inser vilka följder hans gärningar får. Genom episodiska återblickar, fantasier och korta dramatiseringar av hans romaner ser vi, och Harry, hur bitar av ett gånget liv sakta bildar ett mönster av utnyttjande av andra, konflikträdsla och skräck inför relationers krav. En man vars reella tillvaro är kaos och som bara klarar av att leva i sina egna berättelser. Under en bilresa till Harrys gamla college, som en gång relegerade honom men nu vill hedra honom, börjar hans romanfigurer ingripa i Harrys liv och sammansmältningen blir total. Jo, det är Smultronstället återbesökt; men där Ingmar Bergman gav sin tidsresenär milda drag har Woody Allen väldigt lite misskund med sin - i vissa delar är det som att bevittna en orgie i masochism. Men så har han i och för sig alltid förstått vikten av att slå ur underläge. Harry bit för bit berättar utan tvekan i mörkare nyanser än de senare årens mer lättsamma verk. Och då talar jag inte bara om det faktum att Allens figur faktiskt svänger sig med könsord och svordomar, vilket som bekant inte är vanligt. Harmonin i Alla säger I Love You och det svepande handlaget i På tal om Afrodite är ersatt av ett överskuggande allvar som inte tillåter några braskande slutscener, och eviga följeslagerskan Susan E Morse ackompanjerar känslan effektivt med ett stundtals mycket disharmoniskt klipparbete. Med detta absolut inte sagt att Allen har lagt sina one-liners på hyllan, tvärtom lyfter svärtan emellanåt den geniala dialogen till toppar i klass med det sena 70-talets Allenfilmer. En av dessa stunder, då Harrys andra fru - psykoterapeut med praktik i hemmet - får reda på att Harry inte bara har varit otrogen, han har dessutom varit det med en av hennes patienter, är ett stilprov på hur ett gräl mellan två mycket intellektuella individer kan te sig. Harry glider som en ål kring varje anklagelse och får det till slut att verka som om allt är fruns fel: de går ju aldrig ut, vilket gör att han därför heller aldrig träffar andra kvinnor att vara otrogen med. Kirstie Alley från Skål!, som spelar denna ex-fru, når precis som alla de andra handplockade skådespelarna, nya höjder i Allens regi. Regissörens tilltag på senare år, att byta ut ensemblen från film till film känns som en frisk fläkt i ett vid det här laget ofta återbesökt mentalt landskap. Om ruljansen beror på Allens vilja till förnyelse eller på att ingen längre orkar jobba med honom i två filmer i rad, är mig okänt. Det är överhuvudtaget kanske inte fruktbart att relatera Woody Allens stormiga liv de senaste åren till det som utspelar sig i hans filmer, men han gör det, som ovan synes, inte lätt för den som försöker skilja på de båda världarna. Det är å andra sidan där hans storhet ligger, i närheten till den människa och åskådare som likt Allen själv aldrig kan sluta grubbla över de stora sakerna i livet - existensen, sex och allt det andra.