Hard Rain

Hard rain är inte en korkad film - det är en grandiost korkad film. Handlingen utspelar sig under en översvämning, vilket föga överraskande innebär att träd faller, vatten forsar in genom stängda dörrar och hjältar och skurkar kastas av sina rangliga båtar. Det anmärkningsvärda är att översvämningskatastrofen har lite eller intet att göra med resten av handlingen. Ingen av karaktärerna steg upp på morgonen med inställningen att de skulle behöva simma till jobbet, och säga vad man vill om de teman och idéer som manusförfattaren Graham Yost har haft, men inte har de mycket med hårt regn att göra. Vattnet finns bara där, inte genom Guds utan Hollywoods försyn, för att liva upp en gammal dassig historia med en i filmsammanhang relativt oexploaterad form av katastrof. Så hur högt stiger vattnet? Det är ungefär i knähöjd vid filmens början, när Christian Slater och hans kollega fastnar i vattenmassorna med en pansarbil fylld med tre miljoner dollar. Morgan Freeman och hans rånargäng dyker upp, och i nästa ögonblick är Slater på flykt med en säck pengar. Från denna stund är Hard rain en enda lång jakt på olika former av flytande transportmedel. Regissören Mikael Salomon har lyckats att transformera den amerikanska småstaden till ett mardrömsliknande Venedig, och det stigande vattnet används effektivt som bakgrund för ett tungt artilleri av visuella effekter. Problemet är att det luktar desperation lång väg. Till varje pris måste publikens intresse hållas vid liv; manusförfattaren har lånat friskt från sina tidigare filmer Broken Arrow och Speed och åstadkommer något som mest liknar smulor från den gamla skåpmatens bord. Inte ens charmtrollet Minnie Driver kan förhindra att Hard Rain till slut blir en filmisk variant av kinesisk vattentortyr.