Hanuman

Ärligt talat är nog [I]Hanuman[/I] är en av de konstigaste barnfilmer som jag har sett. En liten film med två parallella handlingar samt ett antal återblickar i svart-vitt; dramatik och smärre våldsscener värdiga en indisk serietidning. Till en början introduceras vi för apornas rike i södra Indien där småaporna Hanu och Jeela växer upp under olika förutsättningar. Jeela är prinsessa och dotter till den stroppiga besten Långa tand, och Hanu är son till en underklassapa. Men snart finner de varandra och rymmer tillsammans och Långa Tand svär på att döda den som fört bort hans dotter. Kort sagt, vi är vittne till scenerier tänkbara i ett naturprogram lett av Arne Weise, frånsett att aporna kramas, pussas och har bindis (röda skönhetsfläckar i pannan). Lägg till detta den dramatiserande berättarrösten, som i bästa fall låter som att han höll på att göra PR för en rakapparat av okänt märke, och du får något som minst sagt är bisarrt. Väldigt abrupt och plötsligt kommer sedan människorna och "människornas värld" in i bilden och vi möter Tom, son till en berömd arkeolog och utsänd av FN. Han har som uppdrag att rädda ett område fullt av Hanuman-tempel (tempel tillägnade den indiske apguden) från konstplundring och dessutom hoppas han att hitta sin gamla barndomsflamma som han mötte under en resa med sin pappa. I sin tur stöter Tom på den jagade lilla Hanu och de båda blir vänner. Någonstans här hittar åtminstone jag det som skulle kunna kallas för filmens kärna. Ett litet möte med indisk filosofi och tradition där närheten till en apa också innebär närheten och upptäckten av något som är heligt. Apguden Hanuman tar sig nämligen många olika uttryck och gestalter, han kan uppenbara sig som människa, som helig man eller just som en apa. Men mötet med traditioner och kultur är av ringa betydelse i filmen. Det som stannar i minnet är istället en fasanfull dubbning, där huvudpersonen och hjälten pratar på pärlande rikssvenska, skurkarna bryter på italienska och indierna på pigeon-english -- åtminstone alla utom den indiska tjej som hjälten själv trånar efter. Att försöka att göra en annorlunda barnfilm är visserligen värt en eloge, men kräver inte desto mindre en rejäl portion tanke och omsorg. Det räcker aldrig med att slå på den stora trumman för samförstånd och möte över kulturgränser.