Häxjakten

I Nicholas Hytners adaption av Arthur Millers Häxjakten har paniken och vanmakten brutit sig lös. Intriger underbyggda av svartsjuka och maktbegär visar sitt fula tryne i nybyggarnas Salem, Massachusetts, och maskineriet till ännu en häxprocess är satt i rullning. Det sorgligt nog evigt dagsaktuella temat är iscensatt till 1600-talets senare hälft, där Miller ursprungligen även hämtade sitt stoff. I fokus befinner sig ett antytt förhållande mellan Ryders unga, smått hysteriska Abigail Williams och Day-Lewis förförde, men äkte man John Proctor. Då trolldomsexpertis i form av Pastor Hale (Campbell), anländer till orten, ser Abigail sin chans att hämnas på sin före detta arbetsgivare och numera rival, den äkta frun Elizabeth Proctor. Joan Allen, som skickligt gestaltar den tillsnörpta och bleka Elizabeth tornar upp som en mumielik, ståndaktig matrona. Alla spelar med andra ord sina givna roller väl, vilket också bitvis orsakar att Hytners Häxjakten inte når längre än till en bildmässigt uppskruvad Lilla huset på prärien med sexuella och alltför mystiska undertoner. Hytner, en ansedd opera- och teaterregissör, visade med Den galne Kung George att han har ett sinne för dramatik. Men i Häxjakten kväver de stort anlagda greppen alla lyhördhet. Personer verkar märkbart koreograferade. Millers originalmanuskript Häxjakten, som ursprungligen skrevs i en kontext av McCarthyismens och Hollywoods antikommunist-processande, har en styrka just i den tidlösa och lättapplicerade beskrivningen av fanatismen urkrafter. Att Häxjakten i Hytners händer ligger nära ett historiskt kostymdrama utgör inget problem i sig. Tvärtom skulle man kunna få en värdefull distans till händelserna, och på så vis få sig en välbehövlig tankeställare. Men där iscensättningen och karaktärstecknandet stundtals är strömlinjeformat -- frön till intressanta vinklingar uttalas i en bisats -- blir det en uppstyltad dramatik där sentimentaliteten står i centrum. Det är alldeles för lätt att avfärda händelserna till "den tossigt vidskepliga historien", eller att infoga dem i den långa rad av nutida kärnfamiljs-moraliteter som gärna letar sig upp på biodukarna. Det återstår endast individer med manisk läggning att ställa sig den viktigare frågan: vad moralens, och i sin tur vinningens, kärna består av?