Den 14 oktober var Jimmie Åkesson och integrationsministern Erik Ullenhag inbjudna till SVT:s Aktuellt. I tv bemöttes missnöjet, Ullhagen sa att de gör vad de kan för att inte hjälpa invandrarna. Som om det var ”invandrarna” som var problemet och inte spirande rasism.
Jimmie Åkesson hänvisade till Danmark när han talade sig varm om varför rasism är bra. Nyligen fick vi också reda på att SVT använde sig av den danska valvakemodellen: Man tar inte så hårt på att fascistiska partier kan komma in i riksdagen. En attityd som går igen här och var, i arbetsmarknaden, på Ströget i hipstertidningar som gör narr av imamer.
Värre ändå är att det knappt längre finns en intellektuell opposition som tar ett tydligt ställningstagande mot arabhatet. Bland annat har min husgud Suzanne Brøgger gått in i en exotisk litterär fas om hemliga sexlekar som bara beslöjade kvinnor är bra på i nya boken Slöjan, ett slags välvillig men destruktiv kulturrelativism. Långt bort är de öppna brev tio danska intellektuella skrev 2005, där de vädjade till danska staten att sluta diskriminera i lag och möttes med ett massivt burop från alla parter.
En av dem som går i bräschen för den nya kulturrasismen, rädslan som finns mot folk som inte kan göra det perfekta smörrebrödet, är Susanne Bier. Att skildra brunhåriga människor på ett förskräckt sätt är hennes livselixir. Man hoppas ju på motsatsen, att intellektuella ska hålla huvudet kallt när rasism visar sitt fula tryne. Men nej. Susanne Bier sprider istället giftet finfördelat. Hennes nya film Hämnden berättar en historia om moral i Afrika kontra Danmark. Bara det är helt sjukt. Vadå Afrika? Någonstans i djupaste Afrika… finns en tjock, bullrigt skrattande våldtäktsman som skär upp magar på gravida flickor han har våldtagit för att kolla könet. I en kontext där hipstertidningen Urban mobbar muslimer och Dansk Folkepartis Jesper Langballe i respekterade Berlingske skriver att ”muslimska fäder slår ihjäl sina döttrar och låter deras farbröder våldta dem” samtidigt som det enligt lag är förbjudet att bilda familj om man är under 24 och invandrare, är det inte okontextuellt att göra en film som Hämnden.
I Biers Afrika finns det mest snälla analfabeter, sjuka mödrar och det nästan knäppaste av allt: överlyckliga barn som jublar av glädje för att Michael Persbrandt visar sitt rosa face.
Här kommer filmens andra bärande tema: sexdrömmen om Mikael Persbrandt. Man fattar att hans medverkan i Läkare utan gränser bara är ett slags förspel för kvinnor i Norden. Populistiskt polariserar Bier honom i andra änden av dikotomin afrikanen – den otämjda vilden och Persbrandt – den civiliserade som ska tämja vilden. Är detta sex? Ja. Inget ont om Mikael Persbrandt, hans närvaro är unik som skådis (nordisk kvinna). Men jag har emot Sveriges kritikerkår som inte sorterar bland exotism och rasism i en tid där svartskallar skjuts på rad i Malmö.
Sammanfattningsvis kan man säga att allt Mikael Persbrandts gör är gott i ett land där allt är av ondo. Det påminner om vilken Batman-film som helst. Bara att skurken är ett svart folk, med stark god hand kurerar han dem och visar vägen. Har ni hört den förut?
Persbrandt är även god hemma (sexdrömmen). När Bier kostar på sig en parallellhistoria, om ”att även solen” (Danmark) har sina fläckar, är förklaringarna inte samhälleliga (rasbaserade). När den lille pojken Christian är ond tar hon ett tjusigt freudianskt trauma som lurkar bakom den irrationella aggressiviteten: hans mamma har dött! Om hon nu älskar Freud, varför fick inte det svarta monstret en bakgrundshistoria? Eller hela folket? Eller om hon nu älskar biologisk ondska som idé, varför är inte psycho-pojken ett bevis på den? Susanne Bier ägnar sig åt finlirig rasism som skapar osynliga vägar för Åkesson att överhuvudtaget bjudas in till Aktuellt.
