Guantanamera

Kubanska filmer är vi inte bortskämda med. För ett par år sedan visades Jordgubbar och choklad på de svenska biograferna, en prisbelönt berättelse om en homosexuell man i Havanna. Den regimkritiska filmen väckte mycket uppmärksamhet i sitt hemland, och det ryktades att manusförfattarna hade satts i fängelse. Regissören Tom Gutiérrez Alea, som började sin karriär redan i slutet av 50-talet, hann göra ytterligare en film, Guantanamera, innan han avled i våras. Återigen skildras ett samhälle i förändring, hur tungrodd byråkrati förvärrar situationen för den enskilde medborgaren och leder till att dollar är den valuta som gäller på de landsvägar där största delen av filmen utspelar sig. På grund av bensinransonering måste de kubanska begravningsentrepenörerna omorganisera sig men Adolfo från avlägsna Gunatanano tror sig ha lösningen på transportproblemet. I samma veva dör en släkting som är på besök och måste transporteras till Havanna för begravning, ett ypperligt tillfälle att se hur det tämligen långsökta systemet fungerar i praktiken. Det blir en smått absurd resa genom ett fattigt, passionerat Kuba med diverse tokiga förvecklingar.Lätt att tycka om, lätt att tröttna på. De snabba replikerna bollas fram och tillbaka med en elegans som närmast liknar danssteg, men det är en uppvisning som känns daterad, omodern. Kvinnosynen är bedrövlig, och kubanernas frihetsbehov och frustration över myndigheternas övergrepp skymtar bara förbi för att sedan sdrunkna i situationskomik. Men Guantanamera ger i alla fall en bild av Kuba, så många andra får vi, som sagt, dessvärre inte.