Grinchen - Julen är stulen

Inom amerikansk barnfilm finns en helt annan tradition än i Sverige när det gäller att skapa surrealistiska, groteska och extrema sagor, långt ifrån någon Bullerbynostalgi. Ett nytt rekord i klassen vridna och påkostade mijöer utgörs av Grinchen - julen är stulen i regi av Ron Howard ([I]Edtv[/I], Ransom). Här har man skapat ett eget konstgjort universum för staden Whoville vars arkitektur och design är en färgstark blandning av 50-talsretro, Tim Burton, [I]Trollkarlen från Oz[/I] och Toys'r'us. Bilar, handtag, inredningar, bandspelare - allt är redesignat för att passa in i Whovilles formvärld. Och stadens invånare är i sin tur uppnästa maniska julfirare som springer ner varandra i sin iver att pynta, konsumera och shoppa. Den enda som inte går igång på julbelysningar och gigantiska julgranar är den mytomspunna och fruktade Grinchen som bor utanför staden i en grotta. Grinchen, spelad av en till oigenkännlighet förklädd Jim Carrey, är grön, luden och hatar julen i sin ensamhet medan han livnär sig på soporna och restprodukterna från den konsumtionsinriktade lilla staden. Allt förändras dock när en liten flicka, Cindy Lou Who, envisas med att försöka övertyga stadens invånare om att Grinchen egentligen har ett gott hjärta. Motvilligt inbjuds Grinchen till julfirandet, men ovissheten om han ska sabotera alltsammans eller visa upp en kärleksfull sida är oklar in i det sista. Men vi vet förstås alla hur det kommer att sluta - en julfilm kan ju inte ha ett olyckligt slut. Någon långtråkig väntan på upplösningen är det dock inte fråga om, det är fullt tillräckligt att försöka ta in de detaljerade miljöerna - även om det ibland är så överlastat att man nästan får huvudvärk. Då är berättelsen i sig mer lättuggad - en klassisk moralitet om en omvärld som dömer efter det yttre, om den lilla flickan som ser den godhjärtade ensamma figuren bakom de yttre attributen, och om julen som något annat än en konsumtionshelg. Det hela hade blivit synnerligen sockersött om inte filmens hjälte hade varit en, i alla fall på ytan, ond person. Det mesta kretsar kring Grinchen och hans klent begåvade upptåg och vagt ondskefulla handlingar. Även om Jim Carrey till utseendet är förklädd bakom grön päls, lösgarnityr och kontaktlinser så är hans maner desto lättare att känna igen. Men bakom rätt förklädnad känns de faktiskt både uthärdliga och roliga- kanske är lösningen på Carreys framtida karriär att bara hitta nya förklädnader för varje roll. För filmens egentliga målgrupp - barnen - är Grinchen i alla fall underhållande. Och även om man som vuxen blir lätt otålig under vissa utdragna moment och longörer så är både handling och dialog fyllda med tillräckligt många vuxna anspelningar och skämt för att alla ska få ut något av filmen (missa inte till exempel det korta klippet som avslöjar att de oskyldiga invånarna i Whoville roar sig med fester med partnerbyte - så kallade key-parties). På det hela taget en klassisk julsaga - som funkar utmärkt för de små och hyfsat för de äldre.