Dokumentärfilmaren Nathan Grossman har följt Greta Thunbergs resa från den okända flickan med plakatet lutande intill sig, till en världskänd klimataktivist som inte behöver presenteras med efternamn. Och det är ett unikt ”bakom kulissen” material Grossman låter oss ta del utav.
Som en fluga på väggen följer dokumentären de första trevande stegen i den klimatrörelse som nu är väletablerad världen över. Med känslig hand rör kameran de stora sammanhangen, klimatmarscher och möten, till vardagliga händelser och anonyma hotellrum. Gretas personlighet och hennes orubbliga envishet framträder på ett spännande sätt och filmen fångar de många bisarra situationer som uppstår när en 15-åring plötsligt befinner sig i maktens korridorer. Det är både komiskt och en smula skrämmande att se hur Greta tacklar kostymklädda FN-delegater, skakar hand med påve Franciskus och småpratar med presidenter, fastän hon tidigare berättat att hon hatar just småprat.
Men Greta slår även på den stora trumman vad gäller känslouttryck. Inte minst i skildringen av hennes pappa, Svante Thunberg. Pappans ständiga närvaro och omsorg för sin dotter och den kamp hon kämpar för, är rörande att följa. Tillsammans följs de åt med elbil genom Europa eller seglandes över stormiga Atlanten. Han är alltid där, stöttande och samtidigt med förälderns oroliga blick. Och Svante Thunbergs roll gör att dokumentären Greta lika mycket kan ses som ett gripande porträtt av en ömsint far och dotter relation, som skildring av en av vår tids mest avgörande samhällsfrågor.
Läs även Nöjesguidens intervju med Nathan Grossman: "Greta har gjort mig nördigare."
