Kasia Syty har pratat med Greta-dokumentärens regissör om att vara genomskådad, nyfiken och Jesuslugn.
I augusti 2018 inleder 15-åriga Greta Thunberg sin skolstrejk för klimatet. Nathan Grossman är där med sin kamera för att en vän till familjen Ernman-Thunberg tipsat honom att den äldre dottern tillbringar dagarna som ensam demonstrant på Mynttorget. Han är nyfiken på unga aktivisters drivkraft och vet inte alls vart hans filmprojekt kommer leda. Två år senare är Greta Thunberg världsberömd miljöaktivist och Nathan Grossmans dokumentär om henne Svenska filminstitutets hetaste exportvara.
I Björns trädgård pågår någon slags filminspelning som alla förbipasserande låtsasobrytt sneglar på. När jag närmar mig B-Reel Films Stockholmskontor på Tjärhovsgatan ser jag Greta Thunbergs buddhaliknande ansikte som fördömande stirrar på Södermalm från Götgatans enorma filmaffisch. Tänker på hur en nära vän berättade om att han sett henne på gatan. ”Hon såg ut som Mahatma Gandhi.”
I trapphuset stirrar Greta återigen på mig från affischen, tillsammans med Olof Palme, Alicia Vikander och Florence Pugh. Nathan Grossman blir fotad av Sveriges Radios reporter och jag slås av att han ser ut som Jesus. Så när vi äntligen får tillfälle att prata, börjar jag med att berätta om min väns intryck av Greta och om mitt intryck av Nathans lugn (i kombination med hans frisyr).
…så Ghandi och Christus ser ni ut som, Greta och du. Ni är så unga båda två men ändå så fruktansvärt kolugna, oavsett hur det stormar runtomkring er. Vad är hemligheten?
– Hahaha tycker du? Jag behöver nog klippa mig. När jag filmade i London hade jag den här frisyren. Någon sa då också att jag såg ut som Jesus, och den liknelsen känns lite obehaglig. Det är nog bara att snagga sig. Men jag vet inte, jag känner nog att det inte finns så mycket att hetsa upp sig över. Jag tror att mitt jobb handlar mycket, kanske mest av allt, om att vara nyfiken på andra människor. På någon Q&A sa en lite barsk moderator: som dokumentärfilmregissör, vad kan man egentligen? Det gjorde mig lite ställd. Det var väl hårt. Men sedan tänkte jag att det var faktiskt en bra fråga. Jag kommer ihåg att jag sa: jag kan nog ingenting, förutom att vara nyfiken. När jag sitter i en sådan här intervju vill jag egentligen hellre fråga ut reportern än prata om mig själv. Och det är väl det som är hemligheten. Att både Greta och jag är ganska nyfikna på världen runt oss och kanske inte nödvändigtvis alltid så intresserade av att prata om oss själva. Och jag tror att den typen av människa ofta är lite mer zen. Om man nu ska använda några buddha-relaterade ord.
Nathan är inte bara lugn, han är även mediatränad och proffsig. Varje fråga han får kopplar han smidigt både till sitt yrke och klimatfrågan.
– Om man är intresserad av att lyssna mer än att prata tror jag att man ibland också har lättare att förstå, och tar sig tiden att försöka sätta sig in i vad klimatfrågan bottnar i och vilka problem ointresset kommer orsaka nu och i framtiden. Om man är högljudd är det kanske lättare att springa förbi och missa det.
När var det du förstod hur stort det skulle bli? Från början var tanken att det skulle bli en kortfilm om unga aktivister…
– Det är nog en felcitering som SVT gjorde. Det var mer att jag gjorde research där i början. Jag samlade på mig material och sedan efter en stund kände jag, ja, kanske en kortfilm kan vara något. Lite senare under hösten var jag inne på att hennes historia nog behövde paras ihop med andra unga aktivisters. Jag ringde runt och började fråga andra ungdomar om de var intresserade av att medverka. Då lutade jag mer åt att jag ville göra en serie. När Greta sedan började få mer uppmärksamhet bestämde jag mig för att det kanske ändå skulle bli enbart hon.
Men när förstod du att det här materialet du har och personen du har följt kommer att vara årets snackis? När tänkte du: åh jävlar, det här börjar bli en jättegrej?
– Det tog längre tid än vad många förstår. Det var inte förrän någon gång på vintern som strejkerna plötsligt blivit stora. I Australien. Det var lite små strejker i Sverige och Norge, och några i Holland. Och sedan plötsligt var det 10000-15000 personer i Australien som gick runt med skyltar där det stod: We stand with you Greta. Och det var någonstans där jag förstod att det här måste jag ägna mig åt med full kraft. Att det här kommer att utvecklas till en berättelse som lämnar Norden. Och det trodde jag först inte. Men som filmare tror jag inte att man tänker på sin film som något som kommer att vara på allas läppar. Jag har gjort filmen med nyfikenhet på personen Greta och försökt att sätta mig in i hennes känslor under det här otroligt händelserika året. Jag har inte tänkt så jäkla mycket på att alla ska se det, utan ville undersöka ett fenomen och göra en film för att förstå det.
Känner du att du är expert på Greta Thunberg nu?
– Jag känner inte att jag är det men jag känner ofta att folk vill att jag ska vara det. Ibland känns det som att folk tror att jag är någon slags synsk person som vet vad hon tänker och tycker om varenda liten detalj i världspolitiken. Och så är det såklart inte.
Se det som en bekräftelse på att du har kommit henne nära.
– Ja, det visar väl någonstans att filmen fungerar. Men den handlar väldigt mycket om att begripa att Greta har velat väcka oss ur vår passivitet kring klimatfrågan. Och alla de här detaljfrågorna om vad Greta tycker om elektriska varutransporter, det är kanske inte det hon har bett om. Hon och många andra unga klimataktivister vet att forskningen tydligt visar att vi har en jättelång väg att vandra. Det är deras och många andra ungas framtid som står på spel. Bara det är en jättestor insikt och vi kan inte kräva av dem att de ska lösa alla problem. Jag kan ibland känna att det har skjutits över på deras axlar.
Hur väckte du familjens förtroende? Har det funnits någon tveksamhet kring att du skulle följa med bakom kulisserna?
– Det tar tid att lära känna någon, det tar tid att förstå hur en person tänker. Greta har rest med elbil och med tåg och jag gjorde det med henne, vilket gav oss en massa dötid. För det tar många timmar att resa från Sverige ner till Europa. Jag tror att det var lättare för mig att lära känna henne då, i miljöer som inte var så stressfulla. Ibland handlade vårt umgänge helt enkelt om att slå ihjäl tid. Och tid är lika med förtroende.
Vad av det som sagts och skrivits om Greta tycker du har varit mest orättvist?
– Det har ingen frågat förut, kul, jag har ändå gjort typ hundrafemtio intervjuer. Jag tycker det är orättvist att man förminskar henne. Att hon inte skulle kunna tänka de här tankarna om klimatfrågan och formulera dem själv, det tycker jag egentligen är absurt. För jag har sett Greta, vi har alla sett Greta göra - om jag har gjort hundratals intervjuer - så har hon gjort tusentals. Och hon har fått frågor om alla möjliga saker och svarat sakligt och kunnigt. Att då tro att personen är matad från jag vet inte vad - månen eller gud vet vad. Det tycker jag inte bara är orättvist utan också faktiskt lite korkat.
Din film kommer kanske hjälpa till att ändra på det.
– Jag tror inte det, tyvärr är synen på det Greta gör och på klimatfrågan för polariserande. Vilket är sjukt märkligt. Jag tror att det krävs mer än en film för att få människor att begripa att det här inte är ett hoax om man nu ska använda en viss orangehårig presidents uttryck.
Hur har arbetet med Greta och filmen påverkat dig och dina livsvanor?
– Även om jag har varit intresserad av klimatfrågan förut har jag definitivt lärt mig jättemycket från Greta. Och förstått att jag nog inte kan så mycket om denna fråga, så mycket som jag tror. På filmfestivalen nu frågade någon mig om Albedoeffekten som Greta nämner i filmen, vad det är för någonting. Jag hörde hur handfallen jag lät. Så jag har verkligen fått syn på min egen okunskap. Och jag har nu försökt läsa in mig på mer detaljer i de FN-rapporter som är grunden för någon slags vetenskaplig konsensus. Inte bara läsa de här ganska korta artiklarna som refererar till rapporterna, utan försöka sätta mig in i källorna. Hur stora möjligheter har vi att nå de här målen? Greta har gjort mig nördigare. Och med det lite oroligare. Om man sätter sig in i detaljerna så blir man mer varse om hur vi leker med vår framtid.
Tror inte du att du kommer att avkrävas att leva som Greta lär? Kan du berätta om den plastförpackade salladen du köpte och vilken shitstorm det blev?
– Ja, det var en ganska talande situation för hur man som filmare försöker att bara följa ett skeende. Jag har hela tiden velat se till att jag inte påverkar Gretas aktivism. Ville bara vara som en slags fluga på väggen. Men när jag åkte tåg med Greta och hennes pappa genom Danmark köpte jag - för att jag är så dålig på att planera mina matintag och för att jag lätt får blodsockerfall - snabbt lite mat i plastburkar, olika salladsgrejer i Köpenhamn och sedan käkade jag det på tåget och…
Vad tyckte Greta om det då?
—Hon sa inget. Men hade jag frågat henne hade hon säkert svarat ärligt, att det var dumt av mig och att jag hade kunnat planera bättre vilket jag håller helt med om. Men i det här fallet var det intressant vilken följd det hade för henne att jag råkade ställa de där plastförpackningarna på bordet. De råkade vara med på en bild hon hade på sin Instagram, varpå folk förstås tänkte att hon hade skapat ett plastmekka där. Direkt fick hon möta väldigt mycket hat för det. Det är verkligen ett wake up call för en person som filmar: du måste vara väldigt försiktig och verkligen jobba aktivt för att följa och porträttera en person utan att påverka.
När jag såg filmen tänkte jag på hur Greta ständigt genomskådar allt och alla. Hon avslöjar hur världsledare och andra hon pratar med tänker en sak och gör en helt annan. Är hon inte jättesvår att vara runt och umgås med? Kände du dig inte genomskådad hela tiden?
—Jo, jag tror att jag kände mig genomskådad men jag känner inte att det är något problem att bli det. Många personer tycker att Greta är populistisk i sin förenkling av ämnet, men till skillnad från många populister så har hon i stort sätt hela vetenskapliga världen bakom sig. Det är motsatsen till vad många populister har. Och det är väl det som gör att det inte är så jobbigt att bli genomskådad av Greta. För det hon pekar på, att vi lever som om vi hade flera jordklot, det är en sann genomskådning och då har jag lättare att ta det till mig.
Har hon haft synpunkter på filmen?
– Jag var väldigt tydlig mot Greta och familjen att jag måste göra min take på det här, annars går det inte att göra en film. Jag behövde få frihet och sa till Greta att hon kunde komma och se filmen sista dagarna i klippningen och om det var någonting i filmen hon då inte kände igen sig i, så kunde vi prata om vad det var. Men när hon såg filmen sa hon först och främst att det var märkligt att se sig själv på stora duken men sedan att hon kände igen sig väldigt mycket och att personen hon såg på bild var väldigt mycket den hon känner att hon själv är. Sen var det väl snarare så att hon, typiskt Greta, ville lägga till fler situationer och fler vinklar och mer kontext och mer information, vilket så klart är svårt om man har ett visst filmformat att jobba med.
Har du inte ångest över att bli stämplad som ”han som gjorde GT-dokumentären”? Att du kommer att gå till historien som en slags one film wonder?
—Jo, såklart. Men det hade varit jobbigare att göra det här som något slags första projekt. Jag har vetat att jag kan hantverket sedan innan och där har jag en slags trygghet med mig. Nu har jag erbjudanden från de största managementbolagen i Hollywood. Där har man ingen speciell tro kring film, allt ska bara bli bigger and better hela tiden. Medan jag tror mer på det Annie Leibovitz sa någon gång, att de bästa bilderna hon har tagit var på det hon haft i sin närhet. Jag tycker att man ska börja med att vara uppmärksam på det som finns runt en. Jag behåller det suget och känner att jag fortsatt är intresserad av ganska små ting och företeelser som är nära mig, och människor som är nära. Och det är lite motsatsen till de här erbjudandena som kommer från Hollywood liksom…
Det där låter ju lite som Greta… Det är verkligen inte alla som skulle göra så.
—Det är nog lätt att gå vilse i det här faktiskt. Jag svarar dem alltid att jag ska tänka på det. Men om de här erbjudandena inte kan tillföra någonting till mitt berättarsätt så spelar det kanske inte så stor roll om det handlar om att porträttera JK Rowling eller…
Oj, men det vore riktigt spännande!
– Ja, kanske… Jag vet inte om jag skulle ha så mycket att addera till den historien. Men det där är absolut det svåraste när man blir uppmärksammad som skapare. Att inte tappa riktningen. För plötsligt börjar man berätta någon annans historier och idéer som man kanske inte själv känner att man vill berätta. Då vaknar man om tio, femton år med en känsla att ens konstnärskap är borta.
Vad väcker din nyfikenhet nu?
– Jag är notoriskt nyfiken på människor. Jag är en sådan som kan snöa in mig på nästan vad som helst. Jag kan bli som besatt av grejer. Häromdagen på kvällen cyklade jag bakom en gubbe, han såg ut som någon slags Quasimodofigur, krokig. Jag tyckte att det var helt otroligt att den 90-åriga gubben hade en elcykel med någon slags kärra på och var ute på natten. Och jag tänkte bara: vem är han, så jag var tvungen att cykla ikapp honom och fråga vem han var och vad han gjorde. Jag fick hans adress och det visade sig att han har en jättespännande livshistoria och är en helt unikt märklig karaktär. Så jag känner mig nog mycket mer intresserad av att följa honom än någon annan just nu.
Var det vad som drev dig till att syssla med film?
– Dokumentärfilmare kan man bli utan att kunna kameror, kunna ställa frågor, kunna ljudteknik, kunna klippning, man kan göra en bra dokumentär ändå. Men man kan aldrig göra en bra dokumentär om man inte är nyfiken på andra, alltså har en nyfiken kärna.
Vem är enligt dig den största dokumentärfilmaren i världshistorien?
– Oj, det är svårt. Dokumentärfilm idag har blivit så mycket. Och det tycker jag är så läckert. Att dokumentärfilmkonsten har vuxit på något sätt och har så många olika uttryck. En av mina favoriter vad gäller svensk dokumentärfilm är Åsa Blanck och hennes och Johan Palmgrens dokumentär Bedragaren som har en aktiv berättarröst och är lite mer tv- och radioberättande. Men jag kan också se Ulrich Seidl ”dokumentärer” som är så otroligt stageade. Och det är också fantastiskt. Så länge dokumentärfilmaren är konsekvent och har någon slags idé med sitt berättargrepp så är jag intresserad.
Greta har svensk biopremiär den 20 november. Läs även Nöjesguidens recension av filmen.
