Det dröjer innan Neil Jordans Greta visar sitt sanna jag och Isabelle Huppert får hänge sig åt ett kitschigt och fängslande överspel. Innan dess får vi bekanta oss med titelkaraktärens försåtliga fasad genom den vilsna, unga och fruktansvärt naiva Frances (Chloë Grace Mortez), som efter att ha hittat en chic handväska på tunnelbanan insisterar på att återbörda den till sin ägare. Hennes yogande bästis Erica (Maika Monroe) invänder att en övergiven väska i New York sannolikt är en bomb, inte något du tar med dig hem.
Bildligt är det också en bomb vi talar om. Något att jämföra med Alfred Hitchcocks devis om den spänning som bygger på att publiken, till skillnad från filmens protagonist, måste få se en bomb ticka innan den exploderar. När Frances börjar ty sig till väskans ägare, Greta (Huppert), och plötsligt väljer bort festande och glättiga samtalsämnen som tarmsköljningar för att hänga med en ensam änka och snacka Franz Liszt, delar vi inte bara Ericas allmänna förfäran, utan vet att något är allvarligt fel. Och inte bara Jordans och manusförfattaren Ray Wrights känsla för generation Z. Varslande stråkar skär tacksamt genom en krystad uppbyggnad och Jordan lyckas bygga upp viss spänning trots ett bristfälligt manus.
När Gretas prydligt tillknäppta yta inte längre går att upprätthålla tar filmen äntligen fart. Vare sig hon ställer till med scener på restaurangen där Frances jobbar eller tar trippande balettskutt hemma i lägenheten ser Huppert ut att stormtrivas när hon får släppa sitt patenterade vemod och istället ta ut svängarna i en omaka dödsdans. Det är ärligt talat lite svårt för Mortez att hänga med, eller ens bjuda på en engagerande motprestation. Något som underlättar det kittlande nöjet att faktiskt heja på Hupperts fängslande stalker i en klart underhållande, men minst sagt ojämn thriller.
