Good Bye, Lenin!

Snart femton år efter murens fall kommer skildringarna av den traumatiska tyska återföreningen allt tätare. Man har till och med börjat klumpa ihop dem som Ostalgi - alltför nostalgiska och sentimentala bilder av den gamla DDR-republiken. [I]Good Bye, Lenin![/I] handskas med problematiken genom att förklä sin politiska satir till privatteaterfars. Här får vi följa hur Alex och hans syster försöker låtsas för sin sängliggande mamma att Östtyskland fortfarande existerar. Hon var en engagerad DDR-medborgare, men hamnade i koma dagarna innan muren föll. När hon vaknar upp åtta månader senare är hennes tillstånd fortfarande kritisk, och för att inte ta livet av henne försöker barnen hålla skenet uppe om att allt är som förr. Det visar sig vara en nästan omöjlig uppgift. På mindre än ett år har i stort sett allt det östtyska raderats bort. På gatorna rullar BMW istället för Trabanter, de betonggrå höghusväggarna kläs in med Coca-Colareklam. De gamla östpengarna är värdelösa och alla livsmedelsmärkena utkonkurrerade av billiga importvaror. En stor del av filmen går åt till att lösa de rent praktiska problemen genom en sorts samtids- arkeologi. Att jaga Spreewald Gurken över hela Berlin och att gräva fram de gamla hiskeligt fula östkläderna och klä ut sig i dem varje gång man ska in till mamma. Ja, mot slutet av filmen måste man till och med förfalska nyhetssändningar för att få bluffen att fungera - en elak parodi på den paranoida och bisarrt vinklade östtyska nyhetsrapporteringen. Men parallellt med verklighetsförfalskningen håller Alex också på med ett privat sorgearbete. Trots att han var en av dem som demonstrerade mot DDR-ledningen en kort tid före det att muren föll har han drabbats av en identitetskris. Allt som var fast har förflyktigats, och den stora återföreningen har mest resulterat i Burger King-restauranger, Ikeareklam och kosmetiska förändringar av vardagen - medan känslan av förnedring växer för varje dag. Dessutom har han och hans familj privata demoner att tampas med. Pappan hoppade av till väst, och har inte hört av sig till familjen sedan han försvann. Ett återförenande av de två tyska nationerna öppnar också upp för en slutlig dust kring pappans svek. Trots att man som svensk omöjligt kan förstå alla detaljer och skämt om det östtyska så ligger det ändå inte så långt ifrån våra egna upplevelser när det gäller världsbilden. Då menar jag inte bara på det nostalgidrypande naiva sättet som Filip Hammar och Fredrik Wikingsson skriver om fenomenet i sin bok [I]Två nötcreme och en moviebox[/I] utan också om känslan av en överbeskyddande statsmakt och en grå, alls- mäktig byråkrati. Sånt där som svenskar också verkar börja längta tillbaka till i globaliseringens spår - var det inte en svensk variant av Ostalgi som gjorde att man röstade nej till EMU i folk- omröstningen? [I]Good bye, Lenin![/I] lyckas balansera farsinslagen till en väl sammanhållen historia och den skarpaste politiska komedin jag sett på länge. Det finns också ett djup och en angelägenhet på karaktärernas personliga plan eftersom lögnerna fanns överallt, både i samhället och i familjen. Den osannolikt snabba sammanslagningen med Västtyskland var en ideologisk konkurs som de gamla östmedborgarna kommer att betala kostnaden för i många år framåt. I slutändan var det kanske inte alls för sin mamma som Alex spelade charaden om att Östtyskland fortfarande fanns kvar, utan främst för sin egen skull.