Till spelningar jag av en eller annan anledning missat och fortfarande kan grämas över hör Union Carbide Productions på Riche Lilla Baren 2018. Med sina blåa väggar, vita stuckaturer och saliga blandning gäster är vattenhålet på Birger Jarlsgatan på gott och ont en institution, där musiker och modefolk trängs med brats och näringsliv längs med den långa bardisken. Stimmiga kvällar irrar uppknäppta skjortbröst in från skilsmässobaren i tafatt desperation. Mer sällsynta kvällar rensar råa rockriff en fadd air av spilld öl och tillkämpat storstadssorl. Jag hinner in genom dörren samtidigt som det nyligen återförenade göteborgsbandet drar av kvällens sista ackord. Efter en bärs och ett järn cyklar jag hem i sensommarnatten en upplevelse fattigare.
Hans-Erik Therus nya dokumentär Golden Age - en film om Union Carbide Productions skildrar en återförening som kanske handlar mer om försoning än att rocka. Med nya intervjuer och gamla videoband berättas historien om ett gäng medelklasskids som går mot strömmen, sporrar varandras gränslöshet och spelar fantastisk rockmusik tills det bara inte går längre. Under bandets tumultartade livstid hinner de avverka ett gäng medlemmar, turnéer (med en spelning på legendariska CBGBs i New York som den kanske mest mytomspunna fjädern i hatten) och fyra album.
Störst utrymme bereds åt sångaren Ebbot Lundberg samt bandets ursprungliga gitarrister, Björn Olsson och Patrik Caganis. Lundberg och Olsson skulle några år efter bandets upplösning bilda The Soundtrack of Our Lives. Olsson har dessutom utmärkt sig som producent och soloartist. Ebbot är Ebbot. Det vill säga något excentrisk, vilket framgår i bandets gamla hemmavideos liksom understryks i nya intervjuer där han kan sitta på en träningscykel på verandan, posera utfläkt på gräsmattan eller läsa ur gamla dagböcker. Olsson, som hann hoppa av både Union Carbide Productions och TSOOL, är rofylld. Och om det inte skulle vara tydligt nog är han som oftast filmad på en skärgårdskobbe med sin akustiska gitarr.
Av de medlemmar som inte fick lika profilerade karriärer efter Union Carbide Productions, eller kunnat dryga ut inkomsten med mystv som Så mycket bättre, är det alltså Caganis medverkan som får tydligast fokus. Från sitt vardagsrum berättar han om hur bandet blev hans nästan enda sammanhang. Även om Caganis verkar vara en fullt fungerande person idag finns det ett vemod i hans berättelse som föreslår mer än vad som sägs. När filmen når bandets återförening 2017 är hans lycka mer påtaglig än någon annans. I det avseendet hade filmen om Union Carbide Productions kunnat vara naknare, gått lite djupare. I allmänhet tassas det som mest kring gamla konflikter. Att Ebbot exempelvis skulle varit bossig gentemot sina bandmedlemmar förklarar han hastigt bort med sin kärlek till musiken. Intrycket blir ofrånkomligt tillrättalagt och tillknäppt. För att inte säga slätt.
När göteborgarna till slut framträder framför ett publikhav i Spanien påminner de mer om bluesgubbar på en skärgårdskrog än de renegader i yuppiestass som hann bränna ut sig själva innan det stora genombrottet. Den främsta insikten jag tar med mig är att jag ändå kanske hade något bättre för mig den där sensommarkvällen jag kom för sent till Riche.
