I oktober 1973 gick egyptiska och syriska styrkor till attack mot israeliska ställningar vid Suezkanalen och Golanbergen. Den israeliska premiärministern Golda Meir fick det svettigt i sitt ämbete. Attacken kom som från ingenstans och ställde krav på snabba och tuffa beslut.
I filmen Golda har skådespelaren Helen Mirren iklätt sig rollen som Golda Meir. I mask, röst och hållning, också i det ständiga kedjerökandet, gör Mirren porträttet rättvisa. Ibland kan man dock fundera på om dessa masker som ska förvandla eller förstärka anletsdrag för att uppnå en viss likhet snarare fungerar som ett hinder. Vi ser att det ska vara Golda Meir men ansiktsdragen kan aldrig bli riktigt lika utan de förstärker en Helen Mirren som ska se ut som Golda Mier. En mask kan likväl ta bort för mycket av en skådespelares naturliga anletsdrag. Och Mirren vet hur man jobbar med dessa.
Som politiker var Meir beslutsam och hårdför men i Golda vill regissören Guy Nattiv komma bakom hennes allvarliga yttre. Visst fanns det tvivel, visst kände hon skuld för sina beslut. Man undrar fundersamt om Churchill grät när han sände unga soldater i döden? Är det för att hon var kvinna som hon framställs på detta sätt? Snarare att hon var en kvinna bland män i en konservativ värld och dessutom världens tredje kvinnliga president verkar mer spännande.
Mirren har gjort dessa tuffa kvinnor förr. Raka, tydliga och med glimten i ögat som gråter bakom stängda dörrar. Golda blir till en av alla dessa. En nertonad Liev Schreiber fungerar bra i en liten biroll som USA:s utrikesminister Henry Kissinger men fyller inte ut historien. Man verkar inte heller lita på publikens förkunskaper utan varje person presenteras pedagogiskt med en liten text. Golda blir till en spännande liten lektion av nutidshistoria under kalla kriget.
