Året var 1998 när Roland Emmerich återupplivade Godzilla och lät den japanska urbesten jaga livet ur Matthew Broderick och Jean Reno längs New Yorks gator till tonerna av Jamiroquai. Då var stjärnan i årets utgåva, Millie Bobby Brown inte ens född. Det är svårt att tro att drygt tjugo år har passerat när man ser Godzilla II: King of the Monsters. Visserligen har Gojira lagt på sig några kärlekskilon och återfått sin mer krampiga Katla-kroppshydda, men nivån på specialeffekterna tycks oförändrad, närmast försämrad sen det sena 90-talet. Sommarens stora monsterspektakel ser ut som ett grynigt Playstationspel där fula monster döljs bakom dimridåer av rök, damm och mörker. Likt när Marlon Brando dök upp bullfet på inspelningen av Apocalypse Now och Coppola fick gömma undan honom i ett mörkt djungeltempel. Men vi ser, och vi fattar vad som pågår.
När en hel drös Kaiju-monster väcks upp ur tusenårig dvala av hänsynslösa eko-terrorister så hotas mänskligheten av utrotning och kanske är det precis vad planeten behöver? Stranger things-bekantingen Millie Bobby Brown och hennes karismadränerade Bostonfamilj tvingas sätta sitt hopp till Godzilla för att ta sig levande ur detta själsligt tomma rallarbråk av episka proportioner. Allt som oftast finner jag mig heja på jättemammuten, som bara vill klampa sönder allt och alla. Få lite lugn och ro.
Efter att den begåvade regissören bakom Godzilla (2014), Gareth Edwards, har gått vidare till andra uppdrag (som Rogue One: A Star Wars Story) har registolen tagits över av Michael Dougherthy. Dougherthy ligger bland annat bakom julskräckisen Krampus, om en tysk-österrikisk adventsdemon som straffar stygga barn. Godzilla II är dessvärre ingen tidig julklapp för monsterfilmsfantaster. Filmupplevelsen kan snarare liknas vid en högljudd Tomten är far till alla barnen-jul fylld av stök, onödiga bråk, skämskudde-repliker – och mitt i allting så vimsar Vera Farmiga och Kyle Chandler runt och försöker att pussla ihop sitt trasiga äktenskap. Man kan med fördel istället lägga biopengarna på den retrodoftande japanska low-fi-kusinen Shin Godzilla (2016), som släpps digitalt i dagarna, eller leta upp Gareth Edwards atmosfäriska genombrottsfilm Monsters (2010) på någon streamingsajt. För femtioelva stora stampande monster till trots så passerar Godzilla II: King of The Monsters utan att lämna något som helst avtryck.
