Glasblåsarns barn

Anders Grönros sparar inte på krutet när han översätter Maria Gripes roman Glasblåsarns barn till vita duken. Det är en jättesatsning, med djärva tekniska lösningar och en, med svenska mått mätt, hög budget. Satsningen har haft sitt pris, och turerna kring filmen har försenat premiären flera år. Försäkringsbolaget som tog över ansvaret när notan sköt i höjden försökte frånta Grönros det konstnärliga ansvaret och det faktum att vi trots detta nu äntligen får se slutresultatet, är bara det en seger för regissören. Men filmen firar även konstnärliga triumfer. Maria Gripes bok är genomsyrad av en form av mysticism som inte har mycket med trollformler och kristallkulor att göra. Det är en magi som har sina rötter i världen omkring oss Ð- en vardagsalkemi som stillsamt smyger sig på läsaren. Berättelsen om glasblåsaren Albert och hans familj som drabbas av en härskares naiva hänsynslöshet och en härskarinnas nyckfulla önskningar, är en spännande saga för de små. Men under ytan kan även vuxna hitta en berättelse om universella värden, invävt i den klassiska kampen mellan gott och ont. Med en gedigen fingertoppskänsla lyckas Grönros undvika att stapla sagans klichéer på varandra och för istället med teknikens hjälp in de klassiska ingredienserna i historien på ett naturligt sätt. Brunnar virvlar, korpar flyger och pratar, och ögon skiftar färg, men utan att det för en sekund tar uppmärksamheten från historien. Fotot är gränslöst vackert i så gott som hela filmen och hisnande naturbilder varvas med det stilfullt inredda slottet, där rikedom möter den djupaste själsliga misär. Kanske har problemen under inpelningen haft inflytande på Grönros adaption, för även under de få lyckliga stunderna när glasblåsaren och hans hustru får leka i solskenet med sina barn, vilar en olycksbådande stämning tungt över deras tillvaro. Stellan Skarsgård och Pernilla August som det fattiga och strävsamma paret kompletterar varandra perfekt, och det krävs ett hjärta av sten för att inte gripas av deras bistra öde. När det är dags för hemskheterna att gå från smygande oro till realitet tar Grönros tyvärr i så att han spränger livstycket. Den hemska barnskötaren Nana är så grotesk att hon blir mer buskis än skrämmande. Thommy Berggren är en välspelad, naiv och osäker härskare som lockar till skratt, och Elin Klinga övertygar som den själsligt döda härskarinnan Ð- men de blir aldrig otäcka. Även om Gripes roman delvis handlar om att även det onda innehåller en god kärna, måste vi få bli skrämda för att sedan kunna övertygas. Grönros lyckas alltså inte få in en fullträff, men han pressar in tillräckligt mycket lysande filmkonst i dessa knappa två timmar för att ge en mer än lovande start på den svenska filmvåren Ð- och debatten om de ekonomiska uppgörelserna kring svenska filmer får gärna skjuta fart, så att vi i framtiden slipper cirkusar liknande den som har föregått Glasblåsarns barn.