Stockholm har stängts ner. För att försöka stävja en pandemi som redan skövlat halva jordens befolkning gäller utegångsförbud dygnet runt. Pandemin är så jävlig att minsta lilla beröring genast transporterar en till dödsriket. På ett överdådigt lyxhotell sitter pastorn Erik (Alexander Karim) och läkaren Anna (Lena Endre) av tiden tills vidare, i hoppet om att pandemin någon gång så småningom ska ge med sig. För att fylla tiden med något annat än att bli dyngrak i sin egna bistra ensamhet börjar de långsamt bekanta sig med varandra via walkie-talkies. En studie om mänsklig närhet inleds.
Det är ingen slump att Erik och Anna tar varsin sida i diskussionen om tro vs vetenskap. Greppet är beprövat och dyker upp inom var och varannan sci fi-film och lockar ofta fram fundamentala frågeställningar kring vad som är viktigt i livet. Tyvärr, och emblematiskt för filmen i helhet, så reduceras deras slitningar till att de gemensamt kan komma överens om att det är bra om man aldrig förlorar hoppet. Filmen landar i det minst intressanta, och mest uppenbara, i potentiellt tankeväckande diskussioner. Istället för brydda samtal försöker regissören Baker Karim, och manusförfattaren Camilla Läckberg, istället att charma en med svårsmälta karaokesessioner med Erik och Anna.
På ett liknande sätt är konceptet i grunden rätt intressant, men utnyttjas inte till någon större vinning. Att försöka överleva som nyförälskad när man dör vid minsta beröring är en finurlig genrepremiss, men istället fokuserar filmen på att man ska känna med i deras långsamma förälskelse, som inte blir mycket mer än ett tillspetsat långdistansförhållande. I slutändan framstår Glaciär mest som en fallstudie i hur man på olika frustrerande sätt förvanskar ett bra koncept.
