I öppningscenerna till David "Seven" Finchers thriller The Game möts vi av en inte helt ovanlig filmsyn: Michael Douglas som extremt stressad affärsman som inte har tid för vare sig familjeliv eller några som helst sociala kontakter som inte lönar sig monetärt.
Denne aspirant på prematur hjärtsnurp får i födelsedagspresent, av sin ostyrige bror (Penn), en möjlighet att ta del i ett nytt, superhemligt och milt sagt interaktivt spel som enligt utsago slår allt som tidigare har existerat. Exakt vad spelet går ut på får varken han eller publiken reda på, det är liksom det som hela spelet, och filmen, går ut på.
Sant är i alla fall att Douglas karaktär, Nicholas van Orton, efter att ha skrivit på ett kontrakt utsätts för det ena komplotten efter den andra och att mardrömmen snart är total och allomfattande. Sett ur denna synvinkel är den ibland grava bristen på logik svår att kritisera, i mardrömmen är som bekant det mesta skevt, men hel amnesti kan ändå inte utdelas eftersom manuset slutligen faktiskt försöker hålla knyta ihop alla trådar. Konstruktionen är helt enkelt, stundtals, alltför synlig för att övertyga.
Bortsett från det är The Game dock en riktigt kittlande thriller. Douglas gör helt otippat en levande karaktär av sin rike gubbe och regissören Fincher är en stor begåvning vad gäller timing, bildsuggestion och dynamik i växlande berättartempo. Detta, tillsammans med en slagkraftig och underhållande dialog - som alltså inte likt ofta annars briljera på en helt egen nivå, utan istället förstärker intrigen - gör att engagemanget sällan sviktar och att spänningen hålls vid liv in till sista bildrutan. Vilket ju är ett betyg gott nog.
Och så är ju Sean Penn med.
The Game
Skådespelare:
Regi:
