Fucking Åmål

Redaktion 16:54 23 May 2000

Agnes är olyckligt kär. Johan är också olyckligt kär i Elin, men Elin tycker att Johan är töntig eftersom han inte slutat att köra moppe trots att han går på gymnasiet. Elins storasyster Jessica har stadigt sällskap, till råga på allt med den Åmål-smarte Markus, men inte ens hon verkar nöjd, utan snarare intresserad av Johan. Men trots att det flödar av blödande hjärtan hos de unga i Lukas Moodyssons långfilmsdebut, skulle det vara ett strypgrepp om man la för stor vikt vid de trånsjuka och galna hormonerna. Fucking Åmål är en mycket större film än så. Den är någon som tar dig i handen när du är rädd för att lyssna på dig själv. Vansinnigt nog är det sällan man stöter på mänsklig barn- och ungdomsfiktion. När man väl gör det, är den i de flesta fall obetalbart talande, underhållande och, just, osedvanligt allmänmänsklig.

Moodysson tillåter oss att mysrysa över de pubertala frustrationerna och andra åkommor som följer oss hela livet ut. De sjukdomar som plötsligt inte längre är legitima; svartsjukan, kärlekskrankheten, sårbarheten och den sentimentala eller svidande känslan av att vara den mest missförstådda individen i hela universum. För att inte tala om övertygelsen av att allt är rätt och riktigt - åtminstone så länge som man ser det från sin egen synvinkel. De unga personerna vi möter är långt ifrån schabloner. Så gott som merparten av skådespelarna, varav många är amatörer från Västergötlands eget lilla Hollywood, både överraskar och imponerar. Alexandra Dahlström, som vi tidigare har sett i Christina Olofsons Sanning eller konsekvens, är fenomenalt spontan och vildvuxen som Elin. Mathias Rust som den inbundna och snåriga moppe-Johan är på pricken fångad, och så även Rebecca Liljebergs ambivalenta Agnes.

Men någonstans känns karaktärerna ändå vaga, vilket förmodligen beror på att Moodysson koncentrerar sig på relationer snarare än personer. Däremot finns medkänslan, koncentrationen och det raka betraktandet där, precis som i Moodyssons dikter och prosa, såväl som i hans kortfilmer En uppgörelse i den undre världen och Bara prata lite. Man kan bara önska att många, många, går och ser Fucking Åmål, och inte bara på grund av den träffsäkra tonen eller det angelägna innehållet. För trots att det är en långfilmsdebut, känns formspråket och samarbetet med suveräne fotografen Ulf Brantås sådär levande, och ändå precist nog, för att man genast ska bli nyfiken på, och längta efter, mer. Mycket mer.

Skådespelare: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner