När publiken ramlar ut från biosalongen är det alltid någon av de mindre begåvade i ledet som knäcker kommentaren att de inte riktigt hängde med där ett tag - och menar i stort hela filmen. Du är vanligtvis inte en av dem, och skrattar kanske för dig själv medan du bevittnar hur den förståndshandikappade personens förståndshandikappade date helt felaktigt lägger ut ploten utan kronologisk hänsyn och med grava missförstånd kring de viktiga symboliska scenerna. Skrattar bäst som skrattar sist. The Fountain är ett tämligen komplicerat virrvarr av 1600-talskostymfilm i fuktig sydamerikansk djungelmiljö, blandat med hård, nutida laboratoriemiljö med temat från Cityakutens tidspressade etiska debatter om människovärde samt en hel del buddhistisk science fiction ljusår ut i rymden.Darren Aronofsky målar inom knappa 100 minuter ett livfullt, djupt och detaljerat collage av tre skiljda miljöer som alla berättar... eh, antingen en eller flera parallella historier. För att vara en amerikansk film lämnar den nämligen ovanligt många frågor öppna, om de ens blir öppet ställda. När jag i flera dagar efteråt försöker reda ut den röda tråden från det trassliga nystanet hittar jag inte riktigt några ändar. Det handlar om kärleken, döden och återfödelsen men på en berättarnivå är jag osäker på hur. Allt påminner om klimax i 2001: A Space Odyssey, när Bowman snabbt åldras och möter sig själv som ung. Man greppar kanske inte riktigt med huvudet, men snarare känner meningen och handlingen med magen.
Något annat som känns i magen är själva produktionen. Den är varken modern eller retro, cutting edge eller standard - men filmen är helt enkelt genomarbetad. Varken kameraarbete, soundtrack, ljussättning eller specialeffekter har lämnats åt slumpen. Inte castingen heller. Hugh Jackman och Rachel Weisz känns gjutna i sina roller. Det gör alltså inte så mycket att inte förstå handlingen alls.
Skådespelare:
Regi:
