Att [I]Finding Neverland[/I] är nominerad till sju Oscars säger väldigt lite om filmen i sig självt. Det säger en del om bristen på små, fina filmer i fjol. Det bekräftar att marknadsvärdet hos både Johnny Depp och Kate Winslet ligger mycket högt just nu. Framförallt är det en påminnelse om Miramaxbolagets mäktiga branschlobby. Distributören försöker helt enkelt göra en Shakespeare in Love, ta en fånig liten godbit, kalla den mästerlig och hoppas att folk går på det. En kostymromans med Gwyneth behöver förstås all hjälp den kan få. Men jag skulle ha förväntat mig att en reklamkampanj varken gör från eller till för ett Johnny Depp-sedlighetsdrama om döden. Ibland är jag så naiv att det är pinsamt.
Jag såg Finding Neverland innan hypen gick i gång och tyckte den var söt men ooriginell. Filmen inleds som en serie bilder av kreativ kris, av hur hemskt det blir när folk växer fast i sina vuxenroller och förlorar sin lekfullhet. Dramatikern J.M. Barrie skriver fruktansvärt tråkiga pjäser och alieneras alltmer från sin fruktansvärt tråkiga fru. I parken träffar han en brödraskara vars pappa nyligen dött, och en av dem, unge master Peter, har blivit en tråkmåns av förlusten. Änkan Kate Winslet blir så glad över den spralliga farbrorns hjälp med pojkarna - han ser ju ut som Johnny Depp också - att hon inte bryr sig om skvallret som omedelbart går igång. Men (vändpunkt!) så småningom inser Barrie att allt inte handlar om honom och (höjdpunkt!) genom den lekfulla pjäsen om Peter Pan lär sig de vuxna en viktig läxa. Alla tjejer i biografen grät på slutet när Peter och farbror Barrie hade sitt stora allvarliga snack. Det är genomgående vackert, men det är lite för rörande, särskilt när Dustin Hoffman påpekar att ordet för pjäs är "play". Tanken går osökt till relationen mellan orden "bittersweet" och "sötsur".
Sedan gick Miramax stora haussemaskin igång och den som nu går och ser den här filmen tycker antagligen inte att den påminner ganska mycket om Depps Benny & Joon. Ingen kommer att mumla om att Depp faktiskt gjorde kreativa hallucinationer rätt nyligen i Secret Window. Nej, publiken kommer att plocka upp allt som är ädelt och fint; sorg, ansvar och verklighetsflykt i lagom doser. Jag vet att det är så, eftersom det är så jag minns filmen nu. Marknadsföringen har triumferat över mina invändningar. Men mitt ursprungliga betyg står kvar, med en varning om att ni kanske gillar den bättre. [I]Premiär 11 mars [/I]Skådespelare:
Regi:
