Någonting är ruttet i konungariket Jorden.
De stora företagen, som oftast, på grund av otaliga sammanslagningar och uppköp, är mycket större än de flesta inser, sänder via vältajmade aktioner ut reklam och annan livsstilspropaganda för att få oss att köpa saker som vi inte alls behöver. Köp dig glad. Du är vad du har på dig. Skaffa dig gärna en personlig shoppare. Ibland blir effekten extra tydlig, som vid förra månadens Halloween då miljontals lättledda svenskar köade för att köpa in attribut till en helg som inte firas här.
I det läget, när du inser att de materiella värdena har tagit över helt och hållet, är de parlamentariska vägarna futila att gå; du kan i stället skrika högt från en närbelägen minaret, meditera eller börja slå dig själv. Hårt. Som i David Finchers senaste film, millennieångesten [I]Fight Club. [/I]
Fincher, som efter debuten med [I]Alien 3[/I] gjorde succé med den onda thrillern [I]Seven[/I] är, efter umbärliga [I]The Game, [/I]tillbaka i full vigör i en film där den fincherska svärtan är förstärkt av en nihilism och cynism som vida överträffar undertecknads. Dock inte total nihilism. I askan efter den eldstorm som denna film utgör ligger tankar och frågor om den värdeförvirring som uppstår när alla superlativ nötts ut och om hur långt vårt ständigt stegrade sökande efter kickar kan gå.
I den anonyme huvudpersonens (vi får aldrig reda på hans rätta namn, hans spelas dock av Edward Norton) fall är det långt gånget. Han trivs inte med sin person, ogillar sin fritid och hatar sitt jobb. Han kan inte sova och blir av doktorn, som är trött på hans ömkande, rådd att uppsöka dem som verkligen känner Smärta. Han hamnar på ett möte för män med testikelcancer och har plötsligt hittat sin drog: stödgrupper. Ställföreträdande lidande.
Ungefär samtidigt möter han Tyler Durden (Brad Pitt), en anarkistisk man som precis som Nortons figur är fysiskt i god form men som saknar en och annan bit för att psykets pussel ska anses komplett. Tillsammans startar de, i grov men ändå effektiv symbolik, en arena för de ultimata och primala kickarna: en klubb där medlemmarna helt enkelt får banka ångesten ur varandra.
Även om Finchers två första filmer föll på min läpp är detta utan tvekan ändå ett rejält kliv framåt - och förklaringen är nog att han har fått lägga vantarna på ett inspirerat manus. Den forne reklamfilmaren har ju sedan länge varit vän med bildmediet men nu uppstår en god och övertygande symbios mellan bild och text som lovar ännu mer för framtiden, närmare bestämt nästa år då Fincher ska filma James Ellroys bästsäljande deckare, [I]Den svarta dahlian. [/I]
När ångestladdade män slår hårt på varandra uppstår nödvändigtvis blodvite, och även om det grafiska våldet når existensberättigande genom att det faktiskt verkar göra väldigt ont - precis som det som bekant gör i verkligheten - hade Fincher nog vunnit en och annan supporter på att välja bort några av de mest obehagliga närbilderna. Men detta är å andra sidan inte en film som är ute efter att stryka medhårs. Och det tackar vi för. Det finns redan alltför många filmer av det slaget.
Det är stilla ironiskt att jag med denna positiva recension indirekt uppmanar er att gå ut och lägga ännu mer pengar i de globala företagens fickor. Men det må vara hänt - hellre en [I]Fight Club[/I] i handen än tusen Halloween-masker i vardagsrummet.The Fight Club
Skådespelare:
Regi:
