Jag blir mer och mer övertygad om att Terry Gilliam måste vara snäll. Han gör fantastisk film som aldrig är konstlad eller snobbig. Dessutom förgyller han familjehelger.
Jag har sett mexikanska gummor, bevakade av sura biografvaktmästare med kulsprutor, tappa fattningen och vrålgråtandes klättra över biografsäten i slutet av De 12 apornas armé. Jag förstår dem. Terry Gilliams nya alster tillhör inte ett av hans starkaste men trots att det var mer än ett halvår sedan jag såg Fear and Loathing in Las Vegas, ploppar det nästan dagligen upp oförglömliga och smått briljanta scener: en plutmunnad Lucy (Christina Ricci) som under en fetlagd Dr Gonzos (Benicio del Toros) faderliga mecenat, håller på att fylla ett hotellrum av taffligt målade Barbara Streisand-ikoner. En skallig Raoul Duke (Johnny Depp) med ödlesvans och megafötter, som kolugnt plaskar runt i samma rum som nu är till bredden fyllt med sörja och vatten.
Jag kan inte göra annat än att le fånigt när Terry Gilliam lugnt förklarar att en av hans avsikter var att göra Benicio del Toro och Johnny Depp så fula som möjligt. del Toro visar återigen att han är en aktör att hålla ögonen på och Johnny Depp att han är en av de bästa karaktärsskådespelarna i sin generation. Hans fysiska uttryck och spastiska utspel är långt ifrån sökt, utan känns snarare som om det är framlekt för att landa perfekt i hans elastiska kropp.
Fear and Loathing in Las Vegas är baserad på och inspirerad av Hunter S. Thompsons genombrottsroman från 1971, en högst subjektiv och iscensatt rapport, i vilken den unge kulturspolingen Raoul Duke (Thompsons alter ego) och hans vapendragare, advokat Dr.Gonzo, knarkar sig igenom USAs sydöstra delstater.
Många, inte minst Thompsons fans, vill upphöja hans romaner och "Gonzo-journalistik" till exakta tidsskildringar. Men, ärligt talat så berättar de inte mycket mer om sin tid än vad en rejält nerpackad Maos lilla röda gör på din sosse-grannes vindsloft.
Det är inte handlingen i Fear and Loathing in Las Vegas som är intressant. Det är Hunter S. Thompsons exakthet och Terry Gilliams psykedeliska surrealism. Gilliams förmåga att närma sig bisarra historier och göra vardagligt trovärdiga porträtt av högst annorlunda karaktärer, har här totalt fokuserats i det visuella uttrycket. Den väsentliga berättelsen kommer istället inifrån, och det är som att på samma gång få ta del av Disneys Fantasia med beatprosans tempo, Alice i underlandet med en rejäl snedtändning, eller ett Strindbergs Inferno i pastellfärgat serieformat. Terry Gilliam slår en frivolt, och den begåvade gubben gör det dessutom lättsamt. Man kan ju inte annat än gapa, mysa ihop sig till ett litet paket, och skratta.Fear and Loathing in Las Vegas
Skådespelare:
Regi:
