Ännu en superhjältesaga startas om. Trots att Marvelfilmatiseringen Fantastic Four delar titel med Tim Storys blott decenniegamla försök är det mycket som är nytt. Skådespelarna är yngre, humorn mer diskret, tonen mörkare. Regisserar gör 31-årige Josh Trank, vars effektfulla debutfilm Chronicle var ett försök till superhjälterealism i videodagboksform där tre high school-grabbar går från tjejproblem till superkrafter.
I en bransch där antalet inspelade dollar ofta förväxlas med IQ måste det ha varit frestande att stämpla Trank som ett ungt geni. Det blir därför som ett ofrivilligt självporträtt när han nu gör storfilmsdebut om unga, våghalsiga genier som leker med för stora leksaker. Den stora skillnaden? Inget i filmen tyder på att Trank skulle vara ett geni.
Här räcker det nämligen inte med att skaka på handkameran för att få jorden att skälva. En obligatorisk prolog introducerar pojkgeniet Reed (Miles Teller) och hans fåordige backup Ben (Jamie Bell), men inte förrän gymnasieålder kan de lämna garaget för historieböckerna. Eller åtminstone en av dem. Ben får nämligen stanna hemma medan Reed rekryteras till att försöka öppna porten till en fjärde dimension. Han paras ihop med Storms barn, adoptivdottern Sue (Kate Mara) och sonen Johnny (Michael B. Jordan), samt den nihilistiske ensamvargen Victor Von Doom (Toby Kebbell). Plötsligt ska övertas militären ta över den färdigsvetsade teleportören, vilket får grabbarna i gruppen att göra onykter revolt och smygåka till den fjärde dimensionen. Väl framme möts de av en planet som leder tankarna mot en uppdaterad kuliss från en lastgammal sci-fi-repris.
Här synliggörs filmens stressutslag. Plötsligt måste Trank visa sin hand och övertyga oss om sin vision, men så fort perspektivet växer, specialeffekterna fyller helbilder och superhjältestunts får upp farten blir det ängsligt och livlöst. Det saknas fysisk närvaro, helt enkelt. Utan Chronicles kameraskakningar avslöjas regissörens oförmåga att iscensätta stabil action och de mest effekttunga tagningarna suger aldrig in. Tvärtom stöter de bort och skär sig mot estetiken som klumpiga inklippsbilder.
När hjältarna återvänder hem med främmande krafter blir det kymigt för en stund, men bara en kort stund. På tok för kort för existentiellt kroppskaos. All potential snabbspolas förbi och berättelsen hoppar ett år framåt. Lika kvickt som de förts samman ska de knuffas mot en slutuppgörelse, men även den blir så snabbt överstökad att det liknar obetald övertid.
Den nya åldras alltså i dödsfart. En uppföljare lär det ändå bli så länge studioguden vill och intäkterna tillåter, men frågan är om de inblandade skulle vilja återvända? När det inte ens verkar ha funnits entusiasm för en första film.
