På teven kysser filmens älskande par varandra. Där slutar allting lyckligt, och Hiyma kan inte låta bli att projicera sin egen förälskelse på fabeln framför henne. Det blir vi också utförligt påminda om när hon i ett flyktigt ögonblick äntligen får kyssa drömprinsen Salah. Men filmen på teven är gammal och verkligheten i Factory Girl en annan. Samtidigt är det just traditioner från förr som stöper den verklighet Hiyma vill undfly.
När direktören på fabriken där Hiyma arbetar byts ut mot en yngre modell, den reslige Salah, blir hon snabbt förälskad. Det är en förälskelse som är ganska löst förankrad, främst betecknar den kanske drömmen om att komma bort från Kairos fattigare kvarter. Bort från skvallrande grannar och kollegor, textilfabrikens golv, trånga gator och den lilla lägenhet där Hiyma bor med sin mamma, halvsyster, och dennes pappa. Bort från miljöer och människor som aldrig förskönas, men inte heller förfulas, i Mohamed Khans på en gång lättsamma och sakliga regi.
Den välbeställde Salah blir en projektionsyta för ett lyckligare liv. Kanske kan han bli Hiymas utväg? Men lyckan är som sagt flyktig. Klassklyftan är inte där för att överträdas. Istället omsluts Hiyma av illasint skvaller och följderna av en utbredd hederskultur. Kring detta fantiserar filmen inte om någon social förändring.
Till en början är Factory Girl lite tafatt. Men ju längre Askungesagan går, desto säkrare blir den i sitt tilltal. När det är som allra säkrast påminner estetik såväl som tematik lite om Eric Rohmers filmsvit Komedier och ordspråk, och det är inget dåligt beröm. Samtidigt är Hiyma befriande förskonad från den bortskämda och lite gnälliga mentalitet som ibland drabbar Rohmers ”hjältinnor.” Det är en inställning hon inte har råd med.