Evil Ed

För att vara inspelad med en budget som enligt egen utsago motsvarar två och en halv sekund av Jurassic Park har Anders Jacobssons Evil Ed onekligen visuella kvaliteter som imponerar. Framför allt bidrar klipp och ljussättning till att under den första halvtimmen upprätthålla ett visst intresse för denna skräckfilmssatir. Även själva idén, om den pålitlige filmklipparen Edward som förflyttas från Det Stora Bolagets kulturavdelning till dess splatter & gore-departement, och på kuppen genomgår en omfattande mental metamorfos, vittnar åtminstone om ett gott humör och en behaglig distans till ämnet.Men det är väl ungefär så långt som jag med stor ansträngning kan förhålla mig positiv till Evil Ed. För sällan har det väl skramlat så mycket i så tomma tunnor. När själva intrigen är i hamn, när snälle Edward förvandlats till Evil Ed, då återstår en katastrofalt lång transportsträcka fram till det krystat ironiska slutet. I manuset finns möjligen stoff till en kortfilm på runt 10-15 minuter, men efter att ha tvingats sitta med i en och en halv timme känner man sig kort och gott förolämpad, rånad på värdefulla minuter av sitt liv.De inblandade kallar Evil Ed för en satir på skräckfilmsgenren. I min ordbok, som visserligen är från 1979, betyder satir "bitande hån" och "elak kvickhet". Av detta syns intet, och att istället dölja sig bakom en radda referenser från filmer som helst skulle slippa delta i det här sammanhanget (The Shining, Taxi Driver och Blue Velvet) -- något som stolt trumpetas ut i pressmaterialet -- ger bara ytterligare kvitto på att Evil Ed egentligen är en lekstuga för fullvuxna pojkar, uppfödda på action- och skräckfilmer från Hollywoods bakgård.