”Att döda ett barn” är en fras bekant för de flesta genom Stig Dagermans kortnovell. Motivet bakom Dagermans litterära barnamord kan uppfattas som något pamflettartat. Eller är det en eftergift av skolväsendets idoga nyttjande av en novell som effektivt belyser livets bräcklighet? Inte bara rädslan för att förlora sitt eget liv, men också för att ta någon annans. Kanske allra helst någon som knappt har levt.
Likt bilföraren i Att döda ett barn sitter James Franco bakom ratten i Wim Wenders nya film Every Thing Will Be Fine. Kanske är Francos skrivkrampande författare Tomas mer lik den suicidale Dagerman än dennes lycklige bilförare. Han är inte på väg till havet och har inte sin kärlek i passagerarsätet. Istället har han just ältat sitt stagnerade kärleksliv över telefon när en pulka glider in på vägbanan. Tomas som inte hinner uppfatta vad som kolliderar med bilens kofångare stannar och upptäcker ett vettskrämt barn. Lättnaden över barnets överlevnad tyngs snart av insikten av att dennes bror ligger kvar under bilen.
Every Thing Will Be Fine blir aldrig särskilt pamflettartad, vilket är en av dess förtjänster. Istället är den med dunkelt 3D-foto och väl litterärt klingande repliker – en för Wenders typisk förvaltning av norrmannen Bjørn-Olaf Johannessens manus – på ett underligt vis lika ambivalent omtöcknad som Francos deprimerade kulturman.
Charlotte Gainsbourgs sörjande moder låter inte förlusten ta henne till förståndets rand såsom tidigare i Lars von Triers regi, men liksom i Antichrist vandrar hon förstrött runt i och kring sitt ensliga hus. Även om Gainsbourg är duktig undrar jag om rollbesättningen är så smart. Eller är det rentav en metagrej? Lite som när Gainsbourgs karaktär i en scen frågar Tomas om han gillar Faulkner? Och Franco, som ju filmatiserat två Faulkner-romaner, svarar nej.
När dylika inslag får löpa friare kan Wenders vara rätt finurlig, exempelvis i den fina men lite styltiga Lisbon Story. Här begränsas det till roande inslag vars avsiktlighet är lika tvetydig som övrig iscensättning. Till slut blir faktiskt 3D-fotots rumslighet den främsta anledningen att se Every Thing Will Be Fine. Det är kul att se tekniken användas till stillsamt, om än förvirrat, stämningsbyggande.
