Eureka

Längden spelar normalt ingen större roll på bio heller, men det kan vara på sin plats att nämna att den här filmen är tre och en halv timme - vi snackar alltså helaftonföreställning på japanska. Långsam japanska och vansinnigt vacker japanska. Vänner av Antonioni kommer att nicka igenkännande, eller möjligen högfärdigt avfärdande - allt efter attityd - under denna långa inre och yttre resa efter hemhörighet. Inte minst eftersom Shinji Aoyama, av bildspråket att döma, verkar ha sett [I]Feber[/I] och [I]Äventyret[/I] till frukost, lunch och middag på filmskolan i Tokyo. Men medan Antonionis figurer är hämtade ur storstadens borgarklass, så lever Aoyamas gestalter på den japanska landsbygden. Och här är den själsliga hemlösheten fysiskt förankrad i traumat efter en busskapning, som slutade med att sex människor sköts ihjäl. De enda överlevande är två syskon, pojke och flicka, i 12-årsåldern, och chauffören. När barnens föräldrar av olika skäl försvinner ur handlingen, flyttar den sökande men förvirrade chauffören in i barnens hus. De båda har tappat talförmågan, medan chauffören är mer driftig och så småningom köper en liten buss och tar med ungarna ut på en resa, i akt och mening att göra bokslut och börja om i livet. Under tiden har även syskonens kusin anslutit, som i sammanhanget är helt normal, alltså en sorts omvänd katalysator. Oftast är det ju en marginaliserad figur som kommer in och rör om i det till synes trygga och ombonade. Normalt infinner sig en pålitlig allergi hos mig, när jag ser sådana här filmer, om man nu får generalisera lite. Filmer där de vackra bilderna och de många naturlyriska ögonblicken försöka skyla över det faktum att här inte finns någon riktig historia att berätta. Och eftersom Aoyama håller på i tre och en halv timma så borde allergin anta direkt livshotande former. Överraskande nog sugs jag istället in i regissörens sepiabruna universum, motvilligt låter jag mig uppslukas av det japanska landskapet och besegras av en stilsäkerhet som sänder strömstötar. Långsamt - givetvis - övergår skepsisen i devot underkastelse och när lilla Kozeo i slutscenen renar själen på bergets topp - då är det jag som kapitulerar inför en av de senaste årens mest märkvärdiga filmupplevelser.