Det behöver knappast påpekas att det här är en nästan ännu mer genuint osexig tillställning än [I]Lilja 4-Ever[/I]. Eller för den delen att det känns som en evighet sedan Lukas Moodyson togs emot som en ny Hal Ashby. Även här finns visserligen tendenser åt välskriven svart komedi (det blir lätt så när Thorsten Flinck spelar ut hela sitt dokuregister av sängvätning och självhat). Men nu är det snarare brutala euroångestmän som Gaspar Noé och Michael Haneke som är Moodyssons närmaste själsfränder. Klippningen är kaotisk och ångestframkallande. Som när knullen - ofta i något slags gråzon mellan sex, porr och våldtäkt - gång på gång korsklipps med bilder på brända Barbiedockor och [I]Nip/Tuck[/I]-upptagningar från fittoperationer. Och man kan utan problem konstatera att den där Rammstein-scenen gav mersmak: det låter allt som oftast för jävligt.
Att Moodysson fortsätter att odla sin anti-populistiska image av cynism, barnatro och näbbstövelsprogg gör honom kanske inte precis lättare att intressera sig för, men nu känns det som han har helt annan täckning när han väljer att på presskonferenser och i intervjuer inte svara på frågor om syften och motiv. Ett hål i mitt hjärta har, i alla fall i teorin, en större tyngd än [I]Lilja 4-Ever[/I], som på sin höjd var en kraftfull men i slutändan banal debattfilm. Här kletar sig frågorna fast på ett betydligt mer plågsamt och givande sätt. Kapitaliseringen av våra kroppar, vuxenvärldens svek mot de unga (igen), och själva titelfrågan, vad vi ska fylla hålen i våra hjärtan med - vad det egentligen handlar om är vi säkert oense om, men att det går att lämna Moodyssons elchockterapi helt opåverkad har jag svårt att tro.
Därmed inte sagt att det är Moodysons mest helgjutna film hittills (det är fortfarande [I]Fucking Åmål[/I]). Här finns absolut partier som luktar mer chock value än bärkraftig idé, och det blir mer som ett litet hit or miss-bombardemang av ideologi och "störande" estetik. Hans outröttliga vilja att tända en strimma av hopp även när det ser som svartast ut är fortfarande unik, och det är en programförklaring som vi nog bara sett början på. Samtidigt blir biktrumsgreppen och den återkommande kritiken av yta och dokusåpakultur (Brådings karaktär gråter ut efter en refuserad Big Brother-ansökan) lite väl rutinmässiga för att lämna något bestående intryck. Har man några som helst problem när det sparkas in vidöppna dörrar kan det här bli en plågsam resa.
Lyckligtvis är Moodysson fortfarande briljant i det som alltid varit hans främsta tillgång: personregin. Han har en förmåga att skapa synk och magi mellan sina skådespelare som man annars får gå till riktigt välspelad teater för att hitta. Och precis som Eva Samuelsson, Rebecka Liljeberg och Oksana Akinshina före dem, uträttar särskilt Sanna Bråding och debutanten Björn Almroth stordåd även när själva historien tappat riktning.
Skådespelare:
Regi:
