En komikers uppväxt

Essy Klingberg 09:05 10 Oct 2019

Sedan 1992 har Jonas Gardells roman “En komikers uppväxt” varit en obligatorisk del av interiören i varje svenskt skolbibliotek, och när filmatiseringen utannonserades var min första reaktion: Har den inte redan gjorts?

Svaret är jo, en TV-version producerades av SVT redan på 90-talet. Ändå är det tydligen påkallat att berättelsen blir biofilm år 2019. Mina förhoppningar var högt ställda: Johan Rheborg är given i huvudrollen som den folkkäre komikern Juha, och för regin står stjärnskottet Rojda Sekersöz (Dröm vidare). Tänk om denna komedi skulle kunna bli något bortom de stolpiga svenska 70-talsskildringarna vi vid det här laget vant oss vid? Tyvärr lämnar även detta försök en hel del att önska.

Berättelsen kretsar kring tolvårige Juha, som växer upp i den skenbart idylliska förorten Sävbyholm. På den asfalterade villauppfarten spelar han gärna boll med sina vänner Tomas och Jenny, men i skolan vill han helst inte kännas vid dem. I Juhas mellanstadieklass råder djungelns lag, och han kämpar för att accepteras av skolans högstatustyranner genom att nischa sig som klassens clown. I vuxen ålder har Juha blivit en landsturnérande komiker, men konfronteras på flera håll av plågsamma minnen från sin barndom. Den vuxne Juhas inre dilemman skildras väl, och hör till filmens styrkor, men ges tyvärr begränsat utrymme. Istället läggs oproportionerligt mycket tid på att på olika sätt illustrera exakt hur hemskt det var att vara barn i Sverige på 70-talet. Mobbarna är gränslöst onda, och vuxenvärlden så att man vill tvångsplacera den i OBS-klass. Gång på gång skrivs tittaren på näsan, och ingenting berättas utan att upprepas och understrykas:

Juhas alkoholiserade lärarinna söker självklart tillflykt hos pluntan när det är dags för roliga timmen, och barnen får härja fritt. Men för att hennes oförmåga att hantera klassen verkligen ska framgå tvingas tittaren även bevittna henne dunka huvudet i bordet upprepade gånger, allt inför tolvåringarnas åsyn. Tillspetsade personporträtt har kommit att bli ett av Gardells signum, och kan fungera väl i bokform. På vita duken blir det hela däremot stolpigt och teatralt.

Tidsmarkörer råder det inte någon brist på, till den grad att det känns aningen forcerat. Samtidigt är uppväxtskildringen starkt stiliserad, och skolbarnen klädda i en kostym som mer andas retro barnkollektion från Arket anno 2019 än autentiskt 70-tal. Barnskådespelarna ska emellertid inte hållas ansvariga för att trovärdigheten brister, de har tyvärr inte manuset på sin sida. Det är som att teamet bakom “En komikers uppväxt” med varje replikutväxling vill understryka att vi befinner oss i Sverige under regeringen Palme, och det sker på bekostnad av vad som hade kunnat bli ett fint karaktärsporträtt. 

Läs även: En komiker växer upp – igen.

 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner