Foto: Martin Henningsson.

En komiker växer upp igen

10:19 10 Oct 2019

1992 var året Jonas Gardell släppte den svenska succéromanen En komikers uppväxt. Verket som lästs och hyllats i nära 30 år har nu fått nytt liv i Rojda Sekersöz filmatisering. 

Berättelsen om Juha och hans vänner har berört alla på ett eller annat sätt, antingen har vi läst boken från 1992 eller sett miniserien som kom ut samma år med Björn Kjellman i huvudrollen. 27 år senare släpper Jonas Gardell (manus) tillsammans med Rojda Sekersöz (regi) en film baserad på historien. 

Samhällsförändringen och allt som skett sedan boken släpptes går knappast att greppa. För att förstå oss på reformen blickar vi tillbaka och kikar i Nöjesguidens arkiv, där man kan urskilja vad som fanns på tapeten då. Man var orolig över informationsstressen som ansågs fortplanta sig i en rasande fart, Lasermannen var fortfarande på fri fot och Vitt Ariskt Motstånd skapade obehag i landet. Vattenfestivalen var det största vi hade, och det bästa sättet att titta på film hemma var med videokassett. Under samma år befann jag mig på BB i Nacka, nyfödd.

27 år senare ser man tillbaka och fasas över VAM, samtidigt som vi har ett riksdagsparti vars uppkomst grundar sig i ett invandrarmotstånd. Våra dagar kretsar kring att utbyta information, och vi möts av oräkneliga budskap varje dag. För att inte tala om hur jagade vi är av Instagram och andra sociala medier som tävlar om vår uppmärksamhet. Vattenfestivalen är ett minne blott och man kollar heller inte på video på kassettband. Idag åker man på hippa festivaler i Portugal och har flertaliga streamingtjänster hemma. Det är en genomgripande samhällsförändring som skett, och då är det kanske en självklarhet att verket från 1992 ska återberättas i en förnyad version. Dels för att påminna oss, och belysa utanförskap, men även för att lyfta vikten i att våga konfrontera det förflutna. 

Tyngd av mörker blandat med beundran lämnar jag biosalongen efter att ha sett filmen. Verket är liksom en balansgång mellan ganska rå humor och ett totalt nattsvart mörker. Skildringen utspelar sig på 70-talet, i det fiktiva jantesamhället Sävbyholm. Paradiset på jorden som man säger i filmen. Eller inte, om man frågar karaktären Juha Lindström 40 år senare, som menar att Sävbyholm är ett ”rövhål” som han aldrig någonsin ska återvända till.

I boken är det den då 25-årige folkkäre komikern som blickar tillbaka på sin barndom. I filmen är det däremot en 55-åring (likt manusförfattaren själv) som minns tiden i Sävbyholm. Han jagas av skulden som han tror sig bära på. Innan han kliver upp på scen hör man honom säga ”Ser ni mig nu då!” –  men hur han än bemödar sig lyckas han inte göra sig av med minnena från barndomen. Världen är som sagt förändrad, det intressanta i det här verket är att ta reda på hur och om omgivningen har påverkat berättandet. Jag träffar Jonas Gardell och Rojda Sekersöz som tillsammans återskapat historien om Juha och hans vänner.

Rojda berättar att hennes första möte med historien var genom boken, hon kände till berättelsen och precis som alla andra kände hon till Jonas. Produktionsbolaget föreslog hennes namn när man under 2017 började se sig om efter en passande regissör. Senare samma år debuterade hon med långfilmen Dröm vidare. Rojda säger att det hela började med att hon fick läsa manuset, sedan fick hon ett förutsättningslöst möte med Jonas.

Jonas misstänkte att produktionsbolaget skulle föreslå en regissör som Hannes Holm eller Felix Herngren, det vill säga en medelålders man. Det gjorde de inte, utan föreslog Rojda Sekersöz. Där och då visste han inte vem det var, men tyckte genast att det lät spännande.
Jonas: Att hon hade kurdiskt påbrå och att hon var halva min ålder skakade om min egna syn på berättelsen. När jag var ung fick jag jobba med giganter. Legendariska skådespelare som Ernst Hugo Järegård och Sif Ruud. De tog sig an mig, och krävde mycket av mig men med stor respekt. De lärde mig mycket och jag fick bidra med det jag kunde. 

Idag har många av dem gått bort och Jonas har sörjt dem. Ur sorgen över sina vänners bortgång bestämde han sig för att han ville jobba med yngre människor. Då kanske han själv skulle vara den gamla legenden, den gamla cirkuselefanten som alla är rädda för till en början. Han menar att han kunde lära sig någonting av de unga människorna och samtidigt bidra med något. 

Tror du att folk är rädda för dig?
Jonas: Rojda berättade för mig att hon blivit varnad, att hon fått gå träning och fått råd om hur man skulle imponera på mig. Men det har jag hört flera andra säga, de har en idé om vem jag är och hur man ska vara kring mig, och jag vet ju inte om det! Det är jättekonstigt, men förstår du att jag kanske är Ernst Hugo Järegård idag. I’m a fucking legend! 

Trivs ni med varandra?
Ja, men Rojda är också så lätt att älska, det är nästan att det är farligt hur glad man blir av hennes närvaro. Det kan ju vara farligt eftersom att det kan göra att man blir förförd av att man tycker att hon är så jäkla skön. Hennes första referens till manuset var Desperate Housewives. Det tyckte jag var kul, jag tyckte om att hon kom med något som inte var fult. Sen var det att hon dessutom inte var fjäskig, säger Jonas och fortsätter:
– Du ska aldrig fjäska för mig, jag blir så uttråkad! Bitch, jag är en fjolla, du ska vara bitchig mot mig. Har du sett RuPauls dragrace, shit girl! På riktigt, se den. Då förstår du precis vad jag menar.

Jonas menar vidare att man inte kan ha en regissör som tycker att allt är bra, man vill snarare höra allt som inte är bra. Rojda berättar att hon hade lite problem med slutet, och lade fram det försiktigt eftersom hon var orolig över Jonas reaktion.
Rojda: Det slutade med att han rev av 25 sidor av manuset och sa “vilket slut? Det finns inget slut”.

En timme senare hade de ett nytt slut. Det var inte frågan om hon hade fått jobbet, utan de bara började jobba. Men Jonas berättar också att han har väldigt lätt att släppa in nya personer.
– Babe, allt mitt skrivande bygger på att jag har någon att berätta för. Jag ser hur du reagerar när jag berättar saker och vilka frågor du ställer. Då utvecklar jag det jag säger. Tillsammans upptäcker man nya saker hela tiden. Det fråntar inte någon ett uns av sitt egna arbete. 

Det finns en myt om långfilmsskapandet, om den ensamma auteuren. Det är han som skriver och regisserar filmen. Genomför det mot alla odds och krigar mot alla. På vägen har han förlorat sin fru och fått pantsätta sitt hus, men fem år senare kommer han ut på andra sidan med ett mästerverk.
– Är vi inte färdiga med det manliga geniet? Det geniala är ju att jobba ihop och att upptäcka saker ihop. Ha roligt, skratta och gråta ihop, säger Jonas. 

Har det inte blivit några som helst konfrontationer?
J: Det är inte så att det inte blir några konfrontationer, det är nästan oundvikligt. Det uppstod en situation där vi båda blev rädda för varandra. Där vi började bygga upp varandra som spöken, från att ha tyckt mycket om varandra.

Under arbetet märkte Jonas att Rojda började må sämre. Det handlade om att Rojda hamnade i en situation där hon plötsligt hade börjat tvivla på sin förmåga. Det gick så långt att Jonas till slut skickade ett sms mitt i natten och skrev ”Vad är det här, jag har upptäckt att jag är rädd för dig, att jag har börjat bygga upp hjärnspöken. Jag tror att du gör detsamma med mig, så kan vi inte ha det, du måste komma hem till mig.” Rojda svarade omedelbart och åkte hem till Jonas. De pratade i flera timmar. Grät och pratade. 

Under den kvällen Jonas och Rojda pratade så kände båda att problemen sjönk undan och helt plötsligt såg de varandra igen. Sedan lyfte alltsammans.
Jonas: Det vi kom fram till då var att göra en film där båda är avsändare, ingen ska känna att man har kompromissat eller att man fått huka för den andre. Det sa jag också när vi grät, att jag är fan snart 56 år, du är ung och jättesnygg, och du har jättemycket kompisar. När jag är ute med dig kommer folk fram och vill prata med dig. Det är ingen som kommer fram och pratar med mig för folk är bara rädda för mig. Medan hon tyckte att jag var den stora maktstatus killen. Du vet hur man kan missuppfatta varandra. Nu är vi bara två sköna tjejer som har gjort en film ihop. 

Hur stor konstnärlig frihet har du fått ta, Rojda?
Rojda: Hur stor som helst. Att göra film är ett kollektivt arbete, vi och alla andra som har varit inblandade har fått en konstnärlig frihet, i våra respektive positioner. Du och jag, Jonas, är nog de som varit med längs hela vägen. Det vi har landat i är att ingens så kallade konstnärliga frihet har gått över någon annans. Det har alltid varit en dialog. Det finns ingen motsättning mellan konstnärlig frihet och att befinna sig i dialog. Vi är inte motståndare, man upptäcker saker hela tiden under resans gång. 

Men varför ändrade ni på Jennys ursprung? Jag har i alla fall tolkat det så utifrån boken Jenny och En komikers uppväxt.
J: Det sägs inte något om det i boken om vi ska vara sådana. Men det kanske är för att du har en vit blick, och jag har en vit blick, vad vet vi? Jag såg just tidig kristen nordafrikansk konst. Nordafrika var en av de platserna där kristendomen spreds först. Där avbildar man Josef, Maria och Jesus som svarta. Vår blick på Jesus är blond och blåögd. 

Rojda är född i Sverige men har en kurdisk familj vilket fört med sig en del av den kurdiska kulturen. Som homosexuell har Jonas ett berg av utanförskap som han alltid har kunnat utnyttja till sin fördel, vilket gjort att han har kunnat stå lite vid sidan och iaktta samhället.
Jonas: Som kurd tror jag att du har samma distans. På 70-talet, som filmen skildrar, var det väldigt känsligt att vara finne likt Juha. Du var en ”finnjävel”, med mycket lägre status om man jämför med idag. För finnar, turkar och jugoslaver var det ungefär samma sak. Det var liksom “turk på burk luktar urk”. Finnjävlar slåss med kniv och heter Pekka. I filmen skildras rasismen på 70-talet genom att göra Jenny icke-vit, vilket var Rojdas förslag, och där tände jag på en gång och sa absolut.

Vad fick dig att ta dig an historien en gång till?
J: Boken och tv-serien skrevs parallellt, precis som att Torka aldrig tårar skrevs parallellt. Båda gångerna fick tv reda på att jag höll på att skriva manuset och hörde av sig. 

Jonas har alltid sett En komikers uppväxt, Ett ufo gör entré och Jenny som en trilogi. För 15 år sedan började han skriva på långfilmen Jenny.
– Jag skickade manuset till Lukas Moodysson, som jag beundrade väldigt mycket och var väldigt rädd för. När jag fick svar från honom så visade det sig att han var ett fan, men jag var så nervös att jag inte vågade öppna brevet. 

Det var inte förrän på fyllan han vågade läsa brevet. Då skrev Moodysson väldigt snällt om hur han beundrade böckerna. Han skrev om hur fina de var, men förstod inte varför det bara var Jenny som skulle bli film. Han ville se alla.
– Då började jag jobba på alla, sedan har de vilat i perioder då det kommer saker emellan, men när Anagram frågade om jag ville göra långfilm så sa jag att jag inte bara ville göra en, utan att jag ville göra alla. 

Men vad kul! Så de andra kommer också att filmatiseras?
J: Det har kommit många lärdomar ur att vi återskapat En komikers uppväxt. Nu håller jag på att skriva det sista på Jenny-manuset, jag höll faktiskt på med det så sent som igår kväll. Om det här går bra nu så blir det en film till. 

Jag är nyfiken på hur samhällsförändringen påverkat omskrivningarna i manuset?
J: Jag vet inte hur mycket du kan om mina texter, men Torka aldrig tårar är delvis ifrån en pjäs som heter Ömheter från 1987. En komikers uppväxt skrev jag när jag var mellan 25-27 år gammal. Då var lösningen på en jävlig barndom att fly. Res dig upp och gå, och när du har rest dig, vänd dig aldrig om, det finns ingen väg tillbaka varifrån du kom.

Det är tydligt att filmen har fått en annorlunda vinkel i vilken Juha ser tillbaka och förstår sin egen skuld. Jonas menar att vi idag har ett samhälle som inte vill erkänna skuld. 
– I det religiösa samhället finns ett system för förlåtelse. Du har begått ett brott men du kan be om förlåtelse. Om du har gjort något allvarligt fel idag så är du dömd på livstid. Det finns ingen nåd, det finns ingen som kommer att släppa tillbaka en Martin Timell. Oavsett om du är skyldig eller inte. Det är kört.

Jonas tror att det också är anledningen till att såväl Fredrik Virtanen som Katarina Frostenson har skrivit böcker som enligt honom går ut på att de inte har någonting att be om ursäkt för.
Jonas: Vilket naturligtvis är bullshit, det är klart vi måste titta in i våra liv och se att vi har skuld. De kan inte göra det och jag tror att det är smart av dem. De vet att om de gör det kommer de aldrig att bli förlåtna. För vi lever i en värld utan förlåtelse. Nu ska vi ju inte avslöja slutet. Har du sett filmen?

Jag såg den i förra veckan och satt och grät. Men du menar att det finns en längtan att be om förlåtelse?
J: Ja, i filmen finns det en längtan att säga förlåt eller att få säga “jag har skuld” och att det inte ska betyda att du är ond och ska förkastas. Utan någon som lyssnar och sedan omfamnar en. Jag vet inte om du har läst boken Jenny? Det har ju skett ett övergrepp på Jenny. 

Det har jag, men jag ska vara helt ärlig mot dig och säga att jag inte klarade av att läsa klart boken.
J: Det är heartbreaking. Budskapet är att det du ser hända i realtid, det är där och då du har chansen att ingripa. Efteråt, många år efteråt har vi ingenting. 

Hur mycket Jonas består Juha av?
J: Jag har alltid hävdat att det inte är ett självporträtt. Alla andra har talat om för mig att “det där är ju du!”. Till slut gav jag upp och sa, ja då är det väl jag. Så nu har jag två olika uppväxter, en egen uppväxt i Eneby och min fiktiva uppväxt i Sävbyholm. Numer kommer jag ihåg min fiktiva uppväxt mycket bättre än vad jag kommer ihåg min verkliga uppväxt. 

Jonas berättar om de åren som var mest dysfunktionella, när han var 13 år och hans mamma kunde komma till skolan med en påse kalsonger och en 50-lapp och säga att han skulle höra av sig om tre dagar.
Jonas: Sedan finns min tonårsperiod då jag blev våldtagen, det är ingenting nytt. Detta kom tillbaka till mig när jag såg Finding Neverland. Mellan åldrarna 14-19 var alla mina sexuella kontakter övergrepp som jag blev utsatt för av gubbar. Lät jag verkligen de här människorna göra det här med mig? Om mina barn blir utsatta för det minsta av det här, skulle jag gå sönder helt och hållet. Något så litet som under kalasåldern när ens barn inte blir bjuden på kalas. Jag vet att det är kalas hos den där jävla människan, hos den där äckliga lilla tjejen. Vi bjöd henne på vårt kalas men sen blir inte min dotter bjuden tillbaka, fan vad man hatar.

Hur skiljer sig synen du har på 70-talet idag från synen du hade 1992?
J: Det står väldigt mycket om det i min senaste roman. 70-talet var ett oerhört slutet samhälle. Var det en hit på radion, var det samma låt alla lyssnade på. Det var också ett samhälle där alla fick vara med i den stora berättelsen om Sverige med förutsättningen att du suddade ut allting som var olikt. Judiska föräldrar döpte gärna sina barn till Bodil och Barbro. Adoptivbarn som Jenny fick heta svenska namn. Jenny liksom, eller Gunnel.  

Det låter både fascinerande och fruktansvärt.
J: Ja, det var Volvo, Björn Borg, ABBA. Det var liksom de stora svenska symbolerna och vi var rikast i världen. Idag har vi ju ett annat samhälle, ingen tittar på samma tv samtidigt. Ingen lyssnar på samma musik. Däremot förvånas jag av nostalgin tillbaka. Men vänta, du vill inte tillbaka till det här. För det var också ett samhälle där homosexuella knappt fick finnas. Det var helt okej att skämta om cp-skadade, kvinnor fick inte bli präster. Män fick våldta sina fruar lagligt. 

Det är ju bisarrt.
R: Ja, så kom inte att tro att det var ett bra samhälle, när Sverigedemokraterna pratar om att vi ska tillbaka till svenska värderingar så innebär det liksom det här.

En komikers uppväxt går upp på svenska biografer den 11 oktober. 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2019.

3 Visa kommentarer (3)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!