Emma Woodhouse är inte mycket till äktenskapsmäklare, men det är knappast något som hindrar den välbärgade och bortskämda 21-åringen från att praktisera sin hobby. Från det jättelika godset Hartfield fördriver hon tiden med att para ihop sina vänner och bekanta, men förpestar mest tillvaron för sin omgivning med sitt obegripligt blinda kärleksspel. Emma själv trånar ju, såklart, efter en kärlek som är närmre än vad hon tror.
Jane Austens populära roman från 1819 har blivit filmatiserad ett flertal gånger och denna gång är det den amerikanska fotografen Autumn de Wildes långfilmsdebut. Att de Wilde har ett förflutet som fotograf och musikvideoregissör märks. Filmfotot är slående vackert och välkomponerat. Likaså bär åkningarna över otaliga middagsbjudningar och scener med herrskap och tjänstefolk musikvideons koreograferade estetik. Som en reklamkampanj för 1800-talet är det lätt att hänföras av överklassens överflöd. Allt är en berusande fest av pastellfärgade volanger, drypande korkskruvslockar och svällande plysch som för tankarna till Sofia Coppolas Marie Antoinette. Musiken, signerad Isobel Waller Bridge, är rapp och medryckande.
Till skillnad från klassikern Stolthet och fördom består Emma av mindre dramatiska vändningar. Här är det istället en mer bitsk uppskruvad humor och sarkasm som för berättelsen framåt. Och även om den är snyggt fångad genom författaren Eleanor Cattons bearbetning, räcker det inte riktigt för att upprätthålla mitt intresse för två timmars syrlig men misslyckad äktenskapsförmedling i gräddbakelseutforming. The Witch-skådespelerskan Anya Taylor-Joy är däremot perfekt som den fåfänga Emma och fångar hennes intrigmakeri med elegant trovärdighet. Likaså gör Johnny Flynn rollen som en tufsig Mr Knightley med minnesvärd tyngd.
Säga vad man vill om dessa otaliga nytolkningar, men Autumn de Wildes Emma är en smart och kvick version av Jane Austens älskade klassiker och har potentialen att falla de flesta kostymdrama-missbrukare i smaken.
