Georg Elser (Christian Friedel) hörde till de tyskar som inte blundade när krigsmaskineriet och vansinnet tilltog efter Hitlers valseger. Den 9 november 1939 placerar han mödosamt ut en tidsinställd bomb i Münchens Bürgerbräukeller där Hitler ska tala. Attentatet misslyckas som bekant och Hitler överlever, men sju andra människor mister livet.
Likt den väloljade maskin som Elser konstruerade är Elser rent hantverksmässigt ett typexempel på tysk precision. Oliver Hirschbiegel, som rönte stora framgångar med andra världskrigsskildringen Undergången, rör sig obehindrat i tid och rum mellan gastkramande tortyrscener efter gripandet och de händelser som leder fram till attentatet. Efter att nyligen synts på svenska biografer som den självmordspaktande författaren Heinrich von Kleist i lysande Amour fou utmärker sig Friedel återigen som charmig särling med fix idé, och som sådan är han mycket sevärd.
Ibland skimrar bildspråket till som ville det bryta sig loss från filmens oklanderliga maskinella tickande. Tyvärr räcker inte detta för att Elser ska överstiga den typ av historiskt drama vars sevärdhet grundar sig mer i berättelsen (och visst är det en intressant berättelse!) än sättet på vilket den är berättad.
