Ljudet från en överfallsvåldtäkt öppnar filmen, till en svart duk utan bild. När bilden kommer på häver sig en svartklädd, maskerad man upp från en skir kvinna som ligger utfläkt på ett parkettgolv bland krossat glas och blodfläckar. Hon är sinnebilden av ett våldtäktsoffer. Och han av våldtäktsmannen.
Den våldtagna företagsledaren Michèle (Isabelle Huppert) slänger klänningen i soptunnan, lägger sig i badet, ser avmätt på när blodet flyter upp i badskummet och ringer sedan och beställer sushi. Och där var det slut på allt som kan kallas förutsägbart med Elle.
Elle är en rape and revenge-film, i några minuter, som sedan övergår i en whodunnit- deckare och erotisk thriller, för att förvandlas till ett von trierskt drama. Samtidigt groteskt, komiskt och skrämmande med den hycklande franska borgarklassen som föremål för skärskådan, i all sin avskyvärdhet och älskvärdhet.
Regissören Paul Verhoeven har gjort filmer som Basic Instinct, Robocop och Total Recall (ja, den med Schwarzenegger). Finkulturens skådespelande grand dame, Isabelle Huppert, slog igenom med Spetsknypplerskan och har Michael Hanekes Pianisten fortfarande lättillgänglig i bagaget. Tanken att placera dessa två i samma rum gränsar till det subversiva. Men för maximalt exploaterande av stoff, som på manusstadiet möjligen kunde tänkas ha uppfattats ha potential att uppnå lökig B-tvfilmsnivå vid realiserandet, är det Huppert som kan omfatta och härbärgera en kvinnlig rollfigur med fasansfull barndom, som är både våldtäktsoffer och hämnare, och göra henne sannolik.
Michèle är en sanslöst framgångsrik spelföretagsledare som behandlar sina anställda unga män med tough love. Hon är hatad av många, av de flesta, men även respekterad och beundrad. Och hon eftersträvar kontroll i sina sexuella relationer. I en av filmens höjdpunkter – den har flera – anordnar Michèle en julmiddag där hon sammanför sitt ex, dennes nya kvinna, sin egen hemlige älskare, plus en gift man som hon flirtar med och dennes kristna hustru. Den kristna hustrun ber en gemensam bordsjulbön praktiskt taget samtidigt som Michèle masserar hennes makes kön under bordet. Sedan ber hustrun om lov att se på julmässan på tv.
Jag har sällan fått skratta så i en biosalong. Kontrasten mellan det förväntade och vad som sker är till den grad dråpligt att det bara måste brista! Huppert bär istället upp allt med ett stenansikte som Buster Keaton hade avundats. Hupperts skådespelargeni överraskar alltid. Alltid. När hon är offer spelar hon hjälte, när hon är charmad blir hon en masturberande voyeur, när hon är bitch växlar hon till varm, uppriktig, din bästa vän! För att sedan helt oberörd gå in i affären och köpa en yxa. Det är förfärande, beklämmande, skamfyllt, mänskligt och komiskt. Missa inte vinterns mest explicita och spänningsfyllda kvävda-skratt-fest.
