Det är så passande att Alla hjärtans dag infaller i februari så de mest slabbiga kärleksknarkarna åtminstone måste vada i slask och torka vindtårar på vägen till biografen för att se årets kassako inom genren. Jag skulle nog njuta mer av Eld och lågor - ”den färgsprakande kärlekshistorien om paret bakom Gröna Lund”, om jag inte växt upp på det ultrasockrade 90-talet, om jag brann mer för ”den stjärnspäckade ensemblen”, om det var en uttalad revymusikal eller helst av allt om det var en tecknad film. Men då skulle de nya svenska Adam Pålsson-kopiorna inte få chans att visa upp sina krulliga luggar och framfusiga blickar.
Det är 1940-tal och främlingshatet peakar (skillnaden mot idag är endast att vissa ord får sägas högt och att det är inne med svastikadekorerat brevpapper). John (Albin Grenholm) och hans familj är dåtidens fattiga entreprenörer som med sitt skuldsatta ruffiga nöjesfält utmanar den välbärgade familjen Nilsson, ägarna till det pampiga tivolit Gröna Lund. De båda nöjesparkerna ligger på var sin sida om Allmänna gränd på Djurgården och förhåller sig till varandra ungefär som två biffiga bulldoggar. I de konkurrerande familjerna ingår extremt tjuriga fäder (Gustavsson vs. Jähkel), lite vilsna nedtystade mödrar (af Sandeberg vs. August) och deras barn i 25-årsåldern som det ba säger klick mellan, medan de sitter och skådar ut över nattstockholm. Sedan blir det tjorvigt och då och då måste John samla alla landskapsblommor för att Ninni, spelad av huvudrollsdebuterande supermodellen Frida Gustavsson, ska ta en paus från sina fantastiskt välövade röker-vid-fönstret-med-död-blick-poser.
Eld och lågor har onekligen allt den behöver för en karusellkåt och kärlekstörstig februaripublik och levererar, mest för att den är så extremt påkostad och förförisk med sin blandning av julkalendermys till Zara Larssons leadsång och tidstypiskt allvar. Men med detta sagt: även den hippaste insane-åkattraktion kan få en att må lite illa.
