Eggs

Om man avtäcker grundintrigen för norsk-svenska samproduktionen Eggs två gamla bröder har bott tillsammans hela sitt liv i en stuga på en öde landsbygd då en avlägsen släkting dyker upp och ställer till det så hamnar man bedrägligt nära bröderna i Änglagård. Ytligt sett är det rätt umgänge men om man tar sig längre in i stugan försvinner likheterna. De norska bröderna Far o Moe lever i en MYCKET inrutad och ständig vardag där rutinerna lika mycket är till för att få tiden att gå som för att befästa deras inbördes förhållande. Vid två tillfällen lyfter tillvaron, dels när handelsmannen kommer med proviant (då spelar man ballong-pingis) och dels när städerskan går lös på, det av gubbarna utplacerade, dammet under byrån (då tittar man pilskt på hennes böjda bakdel). De tu har aldrig varit isär förutom den gången för cirka 40 år sedan då Far åkte på en kort mopedfärd till Sverige vilken resulterade i ett aldrig skådat barn. Denna resa har alltid legat som en kil mellan männens annars självklara tvåsamhet, och när de slutligen tvingas ta hand om Fars son, den handikappade Konrad (Leif Andrée), fördjupas sprickorna. Det rör sig emellertid inte om en schism illustrerad av några stora gester. Inledningen, då en tålmodig kamera bevakar trappan till övervåningen där det efter någon minut dyker upp ett par toffelklädda fötter, och strax därefter ett par till, för att sedan försvinna ur bild, slår an den minst sagt lågmälda och sävliga berättartonen. Kameran är nästan genomgående statisk, de två gubbarna visar få miner och de rörelser som kan noteras i psyke eller soma ebbar ut strax efter de att vi anat dem. Trots, eller snarare tack vare, denna minimalism blir detta tittskåpsdrama högst levande, och dessutom mycket roligt. Absurt, är nog den korrekta termen.Man kan möjligtvis klandra regissören Bent Hamer för att han inte åtminstone aningen kraftigare har etablerat konflikten innan dess verkningar blir ett faktum. Ännu större frågetecken ställer jag kring den lindrigt uttryckt tvetydiga slutbilden som inte bara undgår att besvara frågor utan dessvärre ställer en hel del nya. Faktum är att scenen förkastar delar av det vi redan sett och påbörjar då, på sätt och vis, en helt ny intrig precis innan sluttexterna kommer. Förvirrande? Jo.Men detta framstår ändå som marginellt. Som en liten skröna från det öde landet fungerar Eggs alldeles utmärkt. Mycket tack vare de två norrmännen som känns mer än verkliga, alla har vi mött dem på den där lilla bensinstationen i Dalsland eller Värmland där chokladkakorna har vitnat. Och Sveriges förste freaktolkare, Leif Andrée, ger ett mustigt men stumt bidrag som den autistiske och förlamade Konrad som verkar ha ett mycket speciellt förhållande till sin samling av fågelägg.