Får man vara lite skamlöst kär i en film trots att den är full av karikatyrer, ack så sockersöta synthslingor och en true story som är till 90 procent uppdiktad? Svaret är ett rungande ja! Regisserad av en skådis från Lock, Stock and Two Smoking Barrels är Eddie the Eagle en klassisk underdoghistoria, vilket är den enda noten som filmen spelar på.
Ända sedan barnsben har Michael ”Eddie” Edwards (Taron Egerton) vetat en sak: han vill bli olympier. Stavhopp, spjutkastning, löpning, han försöker sig på gren efter gren och det är så nära att han blir uttagen till det brittiska OS-laget i utförsåkning. Till slut ser han sin sista chans: han ska bli backhoppare! Storbritannien har inte haft någon backhoppare i OS sedan 1929 och det här är äntligen hans chans.
Eddie the Eagle är backhoppningens Cool Runnings. Båda filmerna utspelar sig ironiskt nog under samma OS i Calgary 1988. Istället för John Candy får vi Hugh Jackman som försupen före detta backhoppningsstjärna sedermera motvillig tränare. Uppenbarligen ska han vara amerikan, men det är svårt att tro med den hemska brytning han försöker sig på. Mest spelar han Hugh Jackman. Taron Egerton är bra på att efterapa Edwards kufiska manér, men det här är som sagt en film om karaktärer med stort K.
Backhoppning har aldrig varit så här spännande att titta på. Hur tusan lyckades dem med det? Svaret kom i eftertexterna och namnet Vic Armstrong, en av filmhistoriens främsta stuntregissörer. I symbios med det underbart åttiotalsosande soundtracket levererar Eddie the Eagle en feelgood-känsla, om än så ytlig, som går från 100 till 150 procent utan några pauser. Ibland behöver man bara le och tjoa med utan att tänka till.
