Dykaren

1999, vid den här tiden, öppnade det svenska filmåret med en film som hette [I]Sjön[/I], om någon minns. Trots en viss karisma från Regina Lunds sida var det inte svårt att plocka lättköpta poänger om "magplask" och "att vara ute på djupt vatten". Beklagligt nog upprepar sig historien även detta år. Ja, jag skulle vilja säga att magplasket är än kraftigare och att vi i [I]Dykaren[/I] tvingas ner på ytterligare några famnars djup. Det här är nämligen kolossalt dåligt. Och som ofta med kolossalt dåliga filmer är det knappt lönt att börja peta på de svaga punkterna. Det är snarare omöjligt att spåra några förmildrande omständigheter. Och det märkliga är att detta alltså är en film av samme norske regissör som gjorde [I]Sofies värld[/I]. En, antog man då, tänkande regissör. Av detta syns inget i [I]Dykaren[/I]. Manuset, som hela sex man samsats om att få ihop, däribland Stefan Sauk, är en katastrof. Här finns nämligen ingen hållbar historia och, vad värre är, inget som fångar vårt intresse. Vi är inte ens nyfikna på vad som finns i den låda som ryska, eller är det polska, maffian (manusförfattarna verkar inte helt säkra) stjäl i Gdansk. En låda som så småningom hamnar på Kattegatts botten. Vi kan heller inte med bästa vilja fångas av filmens tänkta romantiska inslag, det mellan den polska nymfetten Irina och den väderbitne fiskaren Arne. Scorupcos Irina är tillika ett av de mest korkade kvinnoporträtt jag sett i svensk film på många år. Till en början endast polsktalande, klädd i tunn, svart spetsblus och push-up-behå. Och sen, som genom ett trollslag, byter hon personlighet när hon helt oförklarat börjar tala klockren svenska, så får vi se henne i långkjol. Hur sedesamt och hemvävt som helst. Så vad handlar det om? Varför har det satsats pengar på den här dessutom illa spelade smörjan? Kan det vara skådespelarna? Knappast. Izabella Scorupco är en snygg modell, hygglig sångerska men mycket medioker aktris. Och Sauk är avsevärt bättre på att göra gubbar än på att teckna trovärdiga karaktärer. Svaret står nog att finna i produktionssystemet. Nordiska samproduktioner får extra stöd, ingen tycks bry sig över det krystade faktum att Sauk delar fiskebåt med en norrman. Film i Väst är också, åter igen, med på ett hörn, vilket innebär att den här lådan helt obegripligt ska baxas på båt ända från Polen till Göteborg. Det finns liksom närmare hamnar. En tredje del i finansieringen är produktplaceringen, och här har man sannerligen gått skamlöst till väga. Två mobiltelefonföretag exponeras upprepade gånger, fullständigt omotiverat, i bild med sina reklamskyltar. Det ena företaget får vi också, lika omotiverat, höra reklam för via en bilradio. Tidigare har jag tyckt det varit svårt att säga något högt om det här med produktplacering. Jag har ansett det vara okej att ölburken man dricker ur syns i bild, att bilen man kör runt med kanske får en något nogsammare exponering än vad som är logiskt. Men här går det för långt. I [I]Dykaren[/I] finns avsnitt som mer påminner om reklamfilm än spelfilm i sin utformning. Det ser mycket illa ut.