Med filmer som [I]Sökarna[/I], [I]30 november[/I] och [I]Under ytan[/I] har Daniel Fridell konsekvent försökt, om än med varierande framgång, skildra sin samtid. Och vad man än tycker om filmerna så är det en ansats och ambition som måste respekteras. Visst har klyschorna duggat tätt i berättelserna om skinheads, storstadsdjungeln och drogerna, men det har alltid funnits ett engagemang och socialt patos i det Fridell gjort. Därför är det lite sorgligt att han nu har valt att gå ner sig i det svenska nostalgiträsket.
[I]Dubbel-8[/I] utspelas på i början av 60-talet i en liten sömnig håla i Dalarna. En by där Lill-Babs låtar ekar mellan husväggarna, där några obligatoriska raggare hänger på det dammiga torget och där byskvallrets vakande öga alltid är närvarande. Allt inramat av hisnande naturbilder, tidstypiska skyltar och kläder.
Om miljön känns bekant från filmer som [I]Min store tjocke far[/I], [I]Under solen[/I] och [I]Mitt liv som hund[/I] så är filmens tema mera utslitet. Eller vad ska man säga om ännu en film där pubertala tonårsynglingar har sina första kontakter med det andra könet? Det obligatoriska dyrkandet på avstånd, den valpiga trevande osäkerheten och det slutliga erövrandet av manlighet.
I [I]Dubbel-8[/I] är det huvudpersonen, den glasögonbeprydde Anders, som genomgår allt detta. Den utlösande faktorn är skönheten som kommer till byn med bussen från Avesta. Hon heter Sofia, och är det närmsta Brigitte Bardot som den lilla bondhålan någonsin har sett. Inspirerade av [I]Käre John[/I] som går för fulla hus på den lokala biografen, så bestämmer sig Anders och hans kompis för att dra i gång ett filmprojekt med Sofia i huvudrollen. På det sättet ska de komma henne nära och, framför allt, få se henne utan kläder i den obligatoriska nakenscenen. Enda haken är att Sofia är en ganska trasig tjej, med fosterhem och sexuellt utnyttjande bakom sig. Hon är ömsom oskuldsfull och sårbar, ömsom frispråkig och sugen på att "pippa".
Det vilar en unken moral över denna soppa av slitna klichéer, 50-talsnostalgi och endimensionella kvinnokaraktärer. En moral som hade platsat bättre i filmerna som gjordes för 50 år sen. Vad ska man annars säga om det förutsägbara mötet mellan de fumliga oskulderna från landet och den sexuellt frispråkiga, men tragiska flickan från stan. Ett möte som enbart intresserar sig för pojkens utveckling, och som resulterar i att det
förföriska bombnedslaget ändå inte kan mäta sig med den präktiga grannflickan. Det är väl bara pojkarnas frekventa runkande som indikerar att filmen gjorts i dag.
Även om Fridell alltid varit moraliserande, så har det inte varit på det här sättet tidigare. En förklaring kan vara att filmens ursprungsidé den här gången inte var hans egen. Filmen bygger på en novell av författaren och kulturskribenten Gunder Andersson och presenterades för Fridell av producenten Håkan Bjerking (vars förra filmprojekt var kritikersågade [I]Svar med foto[/I]). Detta är troligtvis också förklaringen till att Fridells annars så karakteriserande patos denna gång lyser med sin frånvaro. Från att alltid ha velat för mycket, känns det som om han den här gången inte ville något alls. Och även Fridells styrka, bildspråket, är den här gången tamt och oengagerat, som om han anpassat sig till de pastorala omgivningarna. Utöver dessa övergripande problem så finns många fler. Skådespeleriet har till exempel uppenbara svagheter, och framför allt fungerar det tillkämpade dalmålet nästan aldrig.
Det är utan tvekan så att Fridell kan bättre än så här, men med [I]Dubbel-8[/I] tog han på sig att skildra en tid och miljö som han inte har något personligt förhållande till. Han är född i slutet av 60-talet, och hans bild av skarven mellan 50- och 60-talet känns i stora stycken som ett koncentrat av andras skildringar av den tiden, en tvådimensionell essens av film, musik och populärkulturellt arv. Lite av samma problem finns i Ulf Malmros [I]Den bästa sommaren[/I] som hade premiär tidigare i år. För Fridells del är det förhoppningsvis raka vägen tillbaka in i samtiden som gäller.
Daniel, kom tillbaka till år 2000. Allt är förlåtet.
Skådespelare:
Regi:
