Alla som för ett drygt år sedan såg Ella Lemhagens kortfilm 13-årsdagen känner igen sig i denna långfilmsdebut, som är en utvidgning och fortsättning på berättelsen om Em och hennes liv i en radhusförort någonstans i Sverige.I inledningen till Drömprinsen är Em fortfarande 13 år men hon närmar sig nästa födelsedag. Livet i radhusområdet går sin gilla gång och Em och tjejkompisarna kärar ner sig i olika killar varje dag - denna emotionella ombytlighet verkar även smitta av sig på föräldrarna som smiter fram och tillbaka mellan husen så att det yr i utegrillarnas aska.
När två främmande, och aningen äldre, grabbar sätter eld på Ems gamla lekstuga börjar det dock hända saker; Em blir kär och livet genast mer komplicerat. I kontrast till de flesta andra så kallade ungdomsfilmer känns Drömprinsen - filmen om Em extra fräsch. Lemhagen är nämligen inte ute efter att lära oss vett och etikett, hon flirtar heller inte med allmänhetens dåliga samvete genom att addera lite politisk korrekt rasism eller drogmissbruk. Hennes motiv verkar snarare vara att berätta en historia för dess egen skull - och det gör hon med driven stilisering och detaljrikedom. Den inledande scenen, där vi presenteras för grannskapet genom Ems kritiska ögon, är en vinnare i sig. De bjärta färgerna, den absurda karikatyren på radhusborna samt en säker timing i bild lovar väldigt mycket. Så gör även den unga skådespelarensemblen som nära på mangrannt visar att Teaterhögskolan inte är ett måste.
Förutom Jenny Lindroth och Niclas Olund ("Klimax" i Tre Kronor) i huvudrollerna lyser även Anna-Tea Schönmeyr upp duken när hon dyker upp som den mystiska Ida som kanske har spanska släktingar eller som kanske bara är en skrytsam och känslig tjockis. Förhållandet till Ida är glädjande nog typisk för resten av filmen, Lemhagen vill inte skriva oss på näsan vem som är värd våra sympatier. I ena studen är moppegänget fienden nummer ett, i nästa ganska så sjyssta. Ungefär som det var. Väl? Historien går dock, stundtals, på tomgång och symboliken är ibland alltför övertydlig för att fascinationen ska vibrera ostörd ända till slutet - men detta är ändå små invändningar mot en film som har det som många andra svenska filmer saknar: ett säkert hantverk och en tydlig avsändare.
Skådespelare:
Regi:
