Ryan Gosling spelar en stuntförare utan namn med ett extraknäck som chaufför för den undre världens rånarligor. En introvert och socialt störd actionhjälte med gott hjärta (motsatsen till Goslings roll i Blue Valentine). Stuntföraren förälskar sig i grannkvinnan Irene och blir kompis med hennes son, men romansen blir en soppa när hennes man återvänder från kåken med skulder till gangsters i bagaget.
Los Angeles skildras som en drömsk motsägelse där stämningen liknar den i David Lynchs Mulholland Drive. I vissa korta stunder ett romantiskt sagoland (som i en fantastisk scen när Gosling skjutsar runt Irene och hennes son i stadens kända betongviadukt), men oftast känns Los Angeles som del av en egen morbid pseudo-verklighet där allt glitter är perifert och våldet existerar som en odefinierbar naturkraft. Konstant förtryckande, nästan längtar efter att utbryta.
Att försöka älska någon i den miljön är ett hopplöst projekt. När Goslings förare ändå försöker, och våldet till slut kommer, är det så brutalt att det blir svårt att greppa. Som när hans stuntförare flippar och stampar sönder huvudet på en man i en hiss. Det läskiga är inte att han gör det helt utan kontroll, utan att han gör det framför ögonen på kvinnan han är kär i.
Nicolas Winding Refn (Pusher-trilogin, Bronson och den usla, usla Valhalla Rising) har använt musiken helt rätt. Soundtracket stänger alla möjliga flykt-vägar lika krasst och effektivt som ett bälte om halsen.
