Om ni skulle höra någon påstå att [I]Double Jeopardy[/I] är en thriller med tvära kast och oväntade vändningar är vederbörande antingen anställd på filmbolagets reklambyrå eller en komplett kretin.
Orsaken till detta till synes aggressiva utfall bottnar framför allt i en känsla av att ha sett alldeles för många goda thrilleröppningar övergå i ointelligenta och nästan provokativt förutsägbara intriger. Det vore en sak om filmen var regisserad av någon av de vanliga actionkåta thriller-regissörerna men då det i det här fallet rör sig om den mer mer eleganta (om än inte så innovativa) regissören Bruce Beresford ([I]Driving Miss Daisy, Svarta kappan[/I] m fl) väntar jag mig åtminstone några nya infallsvinklar på hämndtemat.
Jo, förvisso: manuset har vänt på hjälterollen - den som är oskyldigt fängslad för mordet på sin äkta hälft är denna gång en kvinna - och de få våldsscenerna och det relativt låga tempot i kvinnans jakt på den riktiga skurken vittnar om ambitionen att skapa en mer belevad variant av [I]Jagad.[/I] Men Beresford hamnar obönhörligt ändå långt från målet. Originalitet och handlag saknas och inte ens den per automatik grymtande Tommy Lee Jones (i ytterligare en jagande roll) eller en kråmande Ashley Judd kan ändra på den saken.
Visst är grundberättelsen i tunnaste laget och nog syns även resten av konstruktionen igenom, men den absolut tyngande orsaken till denna bottenfärd är den, milt uttryckt, bristande subtiliteten. Beresford annonserar här varje vändning, varje så kallad överraskning med en så pinsam övertydlighet att den står i paritet med en svensk produktplacerares dagsgärning.
Det har för övrigt varit nära några gånger men jag är rätt nöjd med att jag ingenstans i denna text har dragit en vits innehållande Magnus Härenstams namn.
(Premiär 3 mars)
Double Jeopardy
Skådespelare:
Regi:
