Daniel [I]Tic Tac[/I] Alfredson, en av de mest lovande regissörerna i Sverige just nu, gör film på Kerstin Ekmans spännande 60-talsroman om bråd död i älgjakttider - och Loa Falkman, Keve Hjelm och några andra välrenommerade skådespelare står på avlöningslistan.
Det låter onekligen som en hit.
Men det är det tyvärr inte.
Och det mycket på grund av att det är en TV-produktion. En sådan är av hävd en mer andefattig historia; mottagaren anses vara en annan, mindre kräsen, varför det inte tillåts några större utsvävningar, vare sig dramaturgiskt, bildmässigt eller känslomässigt. Rundare kanter och mer lättsmält logik.
Och i sådan jordmån trivs knappast Kerstin Ekmans suggestiva betraktelse om folk och, inte minst, fä på landsbygden. Någon vän av rigid rättvisa skulle kunna anmärka att man då också bör bedöma filmen utefter andra parametrar än om den skulle vara ämnad för biograf, men det vore att svika publiken.
Under frakten från bok till TV har berättelsens grund och motivation: moral, normtryck och impotensen inför naturens och patriarkatets lagar blivit till en ganska så lam, och begränsad, brottshistoria. Den drypande naturmystiken från skogarna i norr är gravt bortrationaliserad, och den spänning som finns bland fura, gran och våtmosse är så misshushållen med att det ibland nästan verkar som om filmen är inspelad i Humlegården i Stockholm.
Visst, det finns moment av klarhet, och visst lyckas några av skådespelarpotentaterna ta ut svängarna, som Tova Magnusson-Norling i en undanskymd roll, men då Ekman koncentrerade sig på att undersöka de själsliga processer som kan få vanliga människor att rucka rejält på sina pricinper, låter manusförfattaren och regissören Alfredson oss aldrig komma djupare än strax under ytan.
Och det är något som sannolikt kommer att störa även den som inte har läst Ekmans förlaga.
Skådespelare:
Regi:
