Aldrig har det varit så ute att inte vara vit som nu. Jag pratade med en modeskribent om varför man aldrig hade andra än vita på omslaget på Vogue, Svar: Det är liksom inte fashion. Burr, så är det även i Sverige. Det är inte fashion att inte vara vit. Men det är inte som det inte skulle kunna vara inne, vissa perioder har ju whiggerism blommat över och folk från Borås har permanterat afro. Det är lätt att raljera över det. Men fanns det ändå inte en slags poäng att exotisera afroamerikansk kultur? Nån slags klumpig önskan att uppvärdera nåt lågstatus? Då plöjde stressade kulturjournalister blaxplotationfilmer och vallfärdade till Shaolin, som om det vore ett annat Mecka. Detta var ca 1995. Detta bidrog till att även annan icke-vit bespottad kultur började accepteras. Pulp Fiction kom som en explosion. Folk blev kollriga? Vad sa du sa du? Sa du afro? Sa du soul? Det blev en feber, alltså det blev folkligt. Det blev Borås. Vi ska tacka Tarantino för detta. Han är den mest konstruktiva whiggern i världen. Exotiseringen frodades gott fram till exakt 11 september 2001. Afron som hipstermarkör byttes ut mot Hitler jugend-frisyr under tjugohundratalets första decennium och blaxplotations filmer återgick till att hånas. I Hollywood kan trenden sammanfattas så här: från att alla skurkar alltid vart tyska, blev alla skurkars hudfärg brun olika nyanser, inga undantag.
Det här är första filmen som gjorts om slaveriet utifrån slavens perspektiv. Det är subversivt. Det är fiktivt. Det är historierevisionism - historien som den BORDE vara. Det borde vara så här: Svarta var förtryckta och en dag reste de sig och dödade alla vita. Leonardo Di Caprios slavägare säger det väldigt bra i filmen: Det enda jag inte förstår är varför de inte dödar oss. Tarantinos styrka är att gestalta den hypotetiska hämnden, den där den svaga vinner över den starke. På samma sätt som han kom på det i Pulp Fiction, kommer Tarantino på det igen! Den inneboende kraften att uppvärdera afroamerikanernas historia. Django Unchained handlar om en sak: Hur cool slaven Django är. Barnsligt kan tyckas. Men om det kan bidra till ett avbrott i hygget av mjölksyrade grönsaker, Zornmålningar, skärgårdssomrar, är det välkommet. Man kan ju hoppas att intensiteten kan flippa ut, bli trendigt igen. Få folk att använda brunkräm. Men på gott och ont ser konsumerandet av populärkultur inte längre ut så att en människas röst kan förändra.
Jag tror jag är desperat. Svenskar laborerar med idén att det skulle vara OK att vara rasist. Så länge var tionde svensk röstar på SD, är alla genvägar till ett medvetande bra. Man ska minnas att vi behöver inte ha det så här rasistiskt. Det fanns en tid för ca 20 år sedan då det var pinsamt att vara fördomsfull. Vi kan få det så härligt ängsligt igen. Den positiva jantelagen som leder till att respektera alla överdrivet mycket. Och att man tänker att skuldbördan ligger hos en själv om man säger laddade ord som skokräm, inte den andre. Django är så jävla fiktiv den kan bli. Att få upprättelse för sig själv och sin djävulsbrännande historia. Det får man inte. Fråga vem som helst som blivit dumpad. Att få åka tillbaka i en tidsmaskin och äga sin ägare. Att Tarantinos fantasi inte räcker till att göra ett enda anständigt kvinnoporträtt drar ner en annars fiktiv perfektion. Varför måste han ta dit en anorektisk madonna, det är så vanligt? Hans kreativitet förbjuder inte honom till nånting annat? Han befinner sig i en hundraprocentig frizon som konstnär. Han lyckas nästan fullkomligt att vända på begreppet status, han är nästan där. Tarantino, om du läser det här: släng in en karaktärsroll till kvinna. Då. Världens bästa regissör.
